Vad är närvaron värd i jämförelse med en all inclusive?

Det här inlägget har jag nog skrivit förr, inte i exakt samma ord men  på samma tema. Det handlar om jobb, ledighet, offermentalitet och vad som utmålas som "normalt". Nu är det nämligen semestertider och frågan om "vad ska du göra på semestern".

Allehanda.se drar på med ordet "barnfattigdom" när de meddelar att "en genomsnittlig barnfamilj lägger 19 800 kronor på sin semesterbudget" men att många inte har råd med resor, camping och glass (hej vi blandar äpplen och päron).

Att inte semestra för 19 000 är nog verklighet för många fler än de som faller under barnfattigdomens gräns. Och därför vill jag (återigen) föra fram att det är fan inte Disneyland och glass som gör barn lyckliga, det är föräldrars närvaro. Jag förstår att det finns en press i att "alla andra får" men till syvende och sist ligger värdet i att som barn få några veckor utan att föräldern/föräldrarna åker till jobbet utan har tid att prata, leka, gå en promenad eller cykla.

Jag har aldrig fått dyra semestrar under min uppväxt och tror alla som växt upp i småföretagarfamilj känner igen sig att årstider inte gör någon skillnad. Föräldrar jobbar och barn hjälper till, sommar som vinter, helg som vardag. Och så försöker man hitta sin semester någon dag här och var, eller jobinera jobb med att umgås. Och inte blir man gladare av en glass när ingen har tid för ett leende?

Sen, enligt "en undersökning som LO har gjort" (way to be specifik med källan där TT) så har var tredje "arbetarkvinna" (don't even get me started med den benämningen) inte råd att "åka iväg" på semster. Den här TT-grejen som LO ligger bakom tycker alltså att det är normalt att åka iväg, jag gissar att de menar utomlands, eller har undersköterskan inte råd med bussbiljett till Skara? Det är synnerligen otydligt, viktigt är i alla fall att det är synd om dem. Men återigen läggs en värdering i vad som är rätt och fel, bra och dåligt. En vecka på bulgarisk strand ska per definition smälla högre än att varje dag i en månad kunna ta spårvagnen ut till Saltholmen och ligga på en klicka. Men det kanske bara är jag som tycker det inte är så jävla självklart?

Om vi alla lite till mans slutar upprätthålla bilden av ovanstående värden, så kanske alla kunde chilla lite men skuldbeläggningen och hitta det njutbara i sin egen vardag?

Kundservice i sociala medier är fortfarande långt ifrån vad det borde vara

Förra måndagen loggade jag in på HBO Nordic för att se sista avsnittet av Game of Thrones. Men det fungerar inte, det verkar som något är fel med abonnemanget. Kundtjänst har stängt för dagen men på hemsidan hittar jag HBO Nordics svenska Twitter-konto och skriver till dem.

Okej, så ni har ett Twitter-konto men svarar inte. Dessutom är det ett uttalat svenskt konto, men ni skriver på engelska? För det tredje så ger ni mig absolut ingen hjälp. HBO Nordic har uppenbarligen inte alls fattat värdet av att ta hand om sina kunder i sociala medier. Synd, eftersom det är där fansen till alla deras serier finns.

På grund av en tidigare anställning har jag tvingats ha Telenor som mobiloperatör. En upplevelse som hittills präglats av irritation och ilska över osmidig administration, omständliga processer och fullständig ovilja att gå kunden till mötes. Nyss satt jag i ett halvtimmeslångt telefonsamtal om avtal, överlåtelser och synnerligen luddig juridik som mest fick mig att vilja gå hem och lägga mig. Men den föregicks av en Twitter-dialog som likt HBO:s dito präglades av synen på sociala medier som ett ställe där man promotar sig själv och skickar allt annat till kundtjänstens telefon.

Vintern rasat och så vidare

Nämen ha en fin valborgsmässoafton då. Jag ämnar dricka cava, på respektfullt avstånd från cortégen. Elda säkert, skit i smällarna, och bli inte för full.

 

Operera ögonen

Jag är ju förbaskat närsynt, -4 och -5. Jag är så jäkla rädd för att lägga mig under en laser men nu har snart önskan om att slippa glasögon och att få vakna och se tagit över. Så, vem har erfarenheter av detta. Vem kan rekommendera en klinik i Göteborg?

Blommor är inte bara för den som slutar

Nu ska jag bjussa på ett fantastiskt tips till dig som har anställt en ny person på jobbet. Idag hade jag min första arbetsdag på nytt jobb. Man blir fullständigt överöst av ny information, många ansikten, namn, lokaler att hitta i och planer att förstå. På måndagsmötet var det ingen överraskning att personen jag ska vikariera för fick en härlig blomma, men desto mer otippat att jag också fick en redig kvast! Kan man känna sig mer välkommen? Så himla fint av Chalmers Innovation, nu är jag än mer peppad för dag två!

Sol i sinne

Alltså denna solhelg! Lyckoruset. Det förhöjda allmäntillståndet. Det ultimata utgångsläget. I love you värme. Jag må vara från Norrland, det betyder inte att jag är ett dugg kyltålig. Det enda minuset jag kan komma på är möjligtvis att det får mig att äta lite för mycket glass för mitt midjemåtts bästa.

Fröken Szofias känsla för sommar

Jag är så vansinnigt väderkänslig. Frusen är jag om det inte är minst 20 grader (ute som inne). 10 månader om året går jag med axlarna uppdragna till öronen och får spendera multum på massörer som knådar ut mina spända nack- och ryggmuskler. Regnar det blir jag butter, blåser det vill jag bara stanna inne. Med några få undantag, typ "en härligt stormig höstdag" eller "mitt i ett ljumt sommarregn" så är jag bara lycklig när det är tillräckligt varmt. Ergo har jag förstått att jag omöjligt kan leva resten av mitt liv i Sverige. Jag ska bara hitta en lämpligt sätt att bege mig, alltså hitta någon typ av jobb och sammanhang att flytta till. och exakt var vet jag inte heller. Bara det inte är ett land där man måste intala sig själv att "det är fint med årstider" och "vad vore julen utan snö".

Så går mina tankar idag, när jag äntligen fick gå över till ljusblå-jeans-och-vit-tisha-outfiten.

Walt Disney's & Salvador Dali

Bildbomb från Paris

Jag har jobb igen

Idag skrev jag på ett nytt anställningsavtal. En arbetsplats som passar mina intressen och en tjänst som lämnar utrymme för egna projekt. Ergo paniken avblåst.

Maten väger tungt

Det här med mat. Jag älskar att äta (och dricka), och min kropp älskar att lagra dessa extrakalorier i ett mysigt fettlager på kroppen. Därför är jag en periodare som lever mestadels nyttigt (med avbrott för vin) och när jag släpper på tyglarna så släpper jag dem verkligen. Och semester är släppta tyglar, det är en princip jag inte ruckar på. Därför har Paris varit kalasdagar med måltider och fikor där kolhydraterna hopat sig och sockret skrattat mig i ansiktet. Gott, gotti, gott gott men det är verkligen härligt att få komma tillbaka till sina gamla vanor också. Kokta ägg till frukost, grönsaker och keso med nötter och frön till lunch och snart blir det rökt makrill med en potatis/sparris-sallad till middag. Och jag har gått 10 km. Men visst, jag klämde just det andra glaset prosecco. Balans, jojo, kalla det vad du vill. Så länge jag klarar skämsgränsen på vågen så är det bara att köra!

Paris dag 5

Jag vill säga att vi åkte hem supernöjda, men det blev smolk i bägaren. Men inledningsvis förgyllde en visit i Eiffeltornet vår dag, och trots en surfi**a till receptionist som tog tillbaka löftet o. Senare utveckling så var vi på gott humör. Tills en klåfingrig jävel norpade mammas iPhone på bussen på väg till Gare du Nord, där vi skulle ta tåget ut till flygplatsen. Ett paniksamtal senare ar luren spärrad och utöver den var det bara ett körkort som gick förlorat, men ändå. Så surt. Tjuvar alltså, jag har verkligen inget till övers för de som inte kan skilja på mitt och ditt. Nu ska jag tåga mig hem till Göteborg, lägga mig i min säng och reflektera över det bisarra i att jag i morse befann mig på Eiffeltornets topp.

Paris dag 4

Modern är som sagt gravt förkyld (känner att min egen dos av eländet är på ingång) och det fick avgöra när vi beslutade att inte åka till Versailles idag. Istället blev det loppmarknaden vid Porte de Vanves och äntligen var vädret på vår sida. Solen tittade fram med jämna mellanrum och genast blev livet så mycket lättare.

Vi passade på att stifta bekantskap med Napoleon Bonapartes hustru Josephine som förärats en utställning på Palais du Luxembourg, och låt mig säga att det var inte bara Nappe som var modell kortare. De klämningarna såg ut att passa en tioåring.

En crêpe senare tog vi oss an Notre Dame (utifrån, kön var lite för respektingivande) och ungefär där var mammas krafter slut. Vi ska nog få i oss lite middag också, men imorgon åker vi. Vilket dock inte innebär att vi är klara, utan att vi sparat Eiffeltornet till sist. Mina mardrömmars kö väntar...

http://youtu.be/YIQAmSjeHnM

Paris dag 3

Eventuellt ligger jag på hotellrummet i Montmartre, surfar och sörplar mousserande rosévin. Mitt resesällskap, tillika min mor, har blivit dödsförkyld och när inte ens synen av Jaeger-Lecoultre-klockor inne på Gallerie Lafayette kunde muntra upp henne, ja då var det dags att lägga ner verksamheten.

I rättvisans namn har vi idag faktiskt tappert avverkat de fantastiska antikvitetsbutikerna och loppisgatorna på le Marché aux Puces de Saint-Ouen och gått upp till Sacre-Coeur (och ner igen).

Detta dagen efter baletten som slutade 23.30 då de ryska mästarna dansat sig igenom tre akters svanhopp till Tjajkovskij. Helt ärligt nu, det var fantastiskt.

Om den ömma modern vaknar ikväll blir det bröd, brie och en film på paddan. Jag tänkte nämligen att hon skulle orka åka till Versailles i morgon...

Paris dag 2

Jag känner mig som barnen i Pippi Långstrump-filmen som trycker sina ansikten mot godisbutikens fönster. Jag hade lätt kunnat lämna flåsande avtryck hos Salvatore Ferragamo, Guccci, YSL och Prada. Men även om jag (ännu) inte kan shoppa 20 000-kronors skor så är all färg och form otroligt inspirerande. Paris har bjudit på ganska svalt väder men med bitvis solsken som tinat upp oss emellanåt. Idén om Eiffeltornet sprack när vi såg köerna, och insåg att vi gör ett nytt försök på måndag men då mycket tidigare. Istället har vi gått, gått och gått, Champs-Élysées från Triumfbågen till Place de Vendome och lyxiga Rue St Honoré till Jardin de Tuileries. Ikväll ser vi Bolsjojbaletten dansa Svansjön i ett gästspel på Palais de Congrés.

Paris dag 1

Halv sex vaknade jag i min säng, nu somnar jag snart i en hotelldito i Montmartre. Jag har sagt bonjour, au revor och merci beaucoup och imorgon ska jag gå de 1665 trappstegen upp i Eiffeltornet. Då får man nämligen äta croissanter till frukost.

Sol i sinne

Lyckan när pusselbitar faller på plats och den närmaste framtiden börjar utkristallisera sig. I morgon flyger jag till Paris, med lätt hjärta.

En lista för oss internetnördar

Bloggare brukar ju skriva en del listor, men det är oftast samma frågor (favoritmat, finaste minne, första kärlek, blaha-blaha). Så nu tänkte jag ge oss internetnördar en lista! Jag börjar med att fylla i den själv, hakar du på så länka gärna hit så jag kan gå in och läsa. Och lägg gärna till fler frågor som du tycker passar! Alltså:

Heter: Szofia Jakobsson
Heter på Twitter: szofiaj
Mitt första etablerade internetnick: PopDarlingen
Mitt nätverk hemma heter: Bonjour Tristesse
Föredraget operativsystem: iOS
Enheter jag surfar på: 1 MacBook Pro, 1 MacBook Air, 1 iPhone 5S, 1 iPad Mini
Domäner jag äger: szofia.se, followme.se, followmemarketing.se, kanske någon mer som jag glömt...
Antal sajter/bloggar jag förvaltar: 3
Mest använda internetförkortning: Lol
Antal aktiva skärmar en vanlig kväll: 3-4

Tänk om Sverige hade gillat företagsamhet

Där sitter vi, två stycken utan anställning på grund av ett hastigt påkommet ägarbyte hos vår arbetsgivare. Och vårt problem är inte vad vi ska göra, utan vad vi ska välja bort, vilka vi tror att vi kommer längst tillsammans med, och vad som är en långsiktigt smart investering. Man blir som man umgås, och jag kan inte låta bli att tänka, att tänk om alla arbetslösa aktiverade sig på det här sättet. Tänk om Arbetsförmedlingen tog vara på kunniga människor och fick dem att slå sina kloka huvuden ihop? Tänk om svenska lagar och regler underlättade för människor att starta företag när de är arbetslösa, istället för att motarbeta det? Undrar hur vårt land hade sett ut då?

Varför katter är bättre än hundar

Jag har också trillat dit

Jag och min vän diskuterade tv-serier, jag hävdade bestämt att Game of Thrones inte var min grej. Han yrkade på att jag var tvungen att ge det fyra avsnitt, var jag inte fast då så accepterade han mitt ointresse. Låt mig säga så här, jag avslutade just säsong 1, klockan är 22:30 och det finns inte på kartan att inte ta minst ett avsnitt från säsong 2 innan jag somnar. Damn you.

Vill du ha mindre hat är du välkommen till Superettan

Jag skrev ett inlägg i efterdyningarna av djurgårdssupportern som mötte sittöde i Helsingborg. Det förblev ett utkast, men det innehöll bland annat tankar kring Helsingborg, en av de städer jag upplevt som tillrest supporter och inte alls har så trevliga minnen av. Det handlade också om rätten att få hysa mindre vänliga känslor för sin motståndare, så länge man inte ger fysiskt uttryck för det. Men framför allt ville jag trycka på det faktum att människor är eller blir dumma i grupp och om vi var och en vågar vara lite smarta och säga ifrån innan det går överstyr, ja då kan vi slippa den mesta av den här skiten. Så detta om detta.


På söndag har GAIS hemmapremiär i Superettan. Det fina (och ibland tråkiga) är att det går inte att hata lag i Superettan. Det finns liksom inga starka känslor att uppbåda för giffarna, Värnamo eller Sirius. Med lite ansträngning kan jag möjligtvis muttra åt den gamla antagonisten Ljungskile. Men på söndag är det GIF Sundsvall och det vore ju fantastiskt fint om alla bara kunde hålla sig lite i skinnet, göra ett fint och rökfritt tifo och sen sjunga tills rösten tar slut. Det är då vi är som bäst. Avslutnignsvis en känga till alla de som en gång fick mig att bli gaisare men som nu inte gör mig sällskap. Jag får gå i min ensamhet, dock värmd av grönsvart halsduk.

Anna Claar Johansson har hittat rätt i gymmet

Anna Claar Johansson lever och andas träning. Du som läst fler inlägg i bloggen vet att jag älskar de som brinner för något, och jag har nog sällan sett någon kämpa så mycket som den här tjejen. Hon är min vän, men hon har också sett till att jag börjat träna bättre och hårdare, sedan hon själv började utbilda sig till personlig tränare. Parallellt har hon jobbat och dessutom skött sin egen träning som tar upp mer tid per vecka än de flesta lägger på en månad i gymmet.

Tänk hur häftigt det är att hitta rätt. Att gå genom livet och dess skiftningar med jobb, relationer och allt runtomkring, men en dag känna att nu, nu är det rätt. Att få hitta den väg som man vet att man är menad att ta. Det är något avundsvärt och Annas insikt kommer att komma fler till godo, den som anlitar henne får en tuff tränare som dessutom ser människor, och tycker om dem!

När en är klar får man börja med nästa

Eftersom jag redan lever mig in i författardrömmen fullt ut så ska jag snart gå in i en ny fas. Jag ser två möjliga scenarion; det ena (mest troligt) är att åtta av åtta förlag hör av sig med ett nej tack, det andra är att någon här av sig och faktiskt vill ge ut min roman.

I det första fallet gäller det att inte låta sig nedslås utan ge sig i kast med en ny historia som kan bli bättre. I det andra fallet förutsätter jag att jag vi utgivning kommer bombarderas av frågan "när kommer nästa bok". Så oavsett vilken väg jag ska vandra så måste jag börja skriva på nästa manus.

Och börjat har jag, lite trevande stycken och utkast till en story. Men från och med efter påsk ska det vara disciplinerat, då är det ett nytt ettårsprojekt. Skulle det visa sig att jag inte har fått ett nytt jobb då så får jag sätta upp ett högre tempo, annars ett mer modest helgskrivande. Men ett nytt manus, det ska det bli. Och jag är dessutom fruktansvärt taggad på att få komma igång med det!

Dagar av ingenting

Gårdags blogginlägg resulterade i så många fina kommentarer på Facebook, det värmer. Och det behöver jag idag när jag faktiskt bara lämnat hemmet för en vända till Lidl och en till gymmet. Nu är det ju inte så hemskt, de flesta dagar har jag bokat möten och luncher med vänner, kontakter och potentiella arbetsgivare men jag är van vid fullspäckat schema. Livet som arbetslös är minst sagt frustrerande, och ovant. Men jag håller modet uppe med flera parallella spår av möjligheter och att jag har sökt minst en tjänst om dagen som jag verkligen kan tänka mig att ta om erbjudandet gavs. Jobb som marknadsförare, kommunikationsstrateg, copywriter, produktionsledare, marknadskoordinator och saker däremellan.

Och så passar jag på att catcha upp på det alla andra redan sett, nämligen Game of Thrones. Jag lovade en vän att ge det en chans, att se fyra avsnitt. Nu har jag sett 5 på två dagar. Eventuellt kanske jag måste se ett par till redan ikväll...

Jag har skrivit en roman

Den 2/4 2013 skrev jag ett meddelande till min vän Jessica Johansson:

Hej! Hoppas du hade en fin födelsedag och påsk! Jag kom på en sak, /..../ kan du bok-coacha mig?
Kortfattat så är det såhär: jag kan skriva bra, jag har påbörjat en historia, men jag har svårt att få in känslan av hur det ska hålla till en hel bok, och framför allt, disciplinen att sätta mig på rumpan och skriva kontinuerligt.
Jag är fruktansvärt imponerad av att du snart ger ut en roman och vet att din input skulle vara otroligt värdefull, även om vi bara gör det på en enklare nivå (så vi båda mäktar med). Vad tror du?

Och efter lite bollande gick startskottet tio dagar senare. Jag gav mig själv 1 år att skriva min första roman. Nu sitter jag här, och med en veckas marginal har jag klarat min deadline. På bilden är de 5 kuvert innehållandes manus och följebrev som ska skickas till de förlag jag hoppas ska vara intresserade av att ge ut den.

Ballt, eller hur? Men det är nu det riktigt häftiga kommer. Jag är så fruktansvärt stolt över mig själv. Och nöjd! Jag har oerhört svårt med att vara nöjd med det jag själv åstadkommer, och även om jag så in i märgen hoppas på och vill bli utgiven så är jag redan nu jättenöjd. För det här har jag bara gjort för min egen skull. Jag har haft stor hjälp på vägen av Jessicas tips, råd och glada tillrop, stöd från min finaste som upplåtit sitt köksbord till mitt knapprande och tidvis sura miner på helgmorgnar. Men jag gjorde det, och det känns så fruktansvärt bra!

20 år senare

Min bror är 12 år yngre än jag. Jag har bytt blöjor, uppfostrat, bråkat, passat, kramat. Nu är min lilla, lilla lillebror alldeles vuxen och anställd vid Trängregementet i Skövde. Han kliver upp klockan 6, bäddar, putsar kängor, övar, springer, lär sig och går sedan till gymmet. Han berättar om en plats där de lär sig respekt, effektivitet och kamratskap. Och jag är så inihelvete stolt över den lilla ungen som plötsligt rakat iväg i höjden, sådär decimetern längre än mig, som glider in i stan på besök och plötsligt är alldeles, alldeles...vuxen.

Ge mig ditt Paris!

Om mindre än 2 veckor åker jag och min mor på långweekend till Paris. Det enda vi vet är att vi ska bo på ett hotell i Montmartre och att vi ska se Svansjön med Bolsjoj-baletten som råkar gästspela just då.

Men nu behöver jag din hjälp. Bomba kommentarsfältet med platser att se, saker att göra, mat att äta och inte minst var vi ska dricka champagne. Ok, go!

Ja-sägarnas delade glädje

Få saker stör mig så mycket som ja-sägare. Okritska röster som jublar ut sin glädje över det ena och det andra som postas i sociala medier utan att skänka minsta tanke till vad det faktiskt är de beskådar. Eller läser. Vissa uppmanar till och med till att "känna och dela". Vad sägs om tänk, reflektera och eventuellt dela? Jag har argumenterat mot de som säger att vi lägger fram en filtrerad fin yta i sociala medier, jag har hävdat att den delade glädjen är dubbel glädje. Men det oroar mig hur vuxna människor verkar sakna förmågan att stanna upp och tänka "det där verkar bra, men vad är det egentligen"?

Den senaste diskussionen är inte utredd än. En bild med över 100 likes och jag är den enda som har ifrågasatt. Det finns fortfarande en liten möjlighet att jag blir motbevisad i min skepsis, men även om jag har rätt kommer ingen att bry sig. 100 facebookare har redan gått vidare i jakten på nya härligheter att höja till skyarna.

Barnen i Bukarests tunnelbana

Det här är banne mig ingen pepp inför fredagen. Men det är en oerhört naken dokumentär som skildrar de barn som lever i Bukarests tunnelbana. Ceaușescu ville öka den arbetsföra befolkningen och förbjöd preventivmedel och aborter, resultatet blev tusentals oönskade barn på barnhem, eller på gatan. Se den.

I Myrorna-sortimentet kan ingen höra dig skrika

Jag slutar aldrig att fascineras över mediaspiralen. Hur något är hot topic i flera dagar men sedan blir trumfat av något nytt och sedan försvinner långt ner i sajthierarkin, långt bort från klickjakten.

Vi har till exempel redan lämnat det försvunna malaysiska planet, Rysslands annektering av Krim är överstökad, just nu är fotbollsvåldet det viktigaste vi har att tala om och sisådär i övermorgon bör det vara något nytt som är på tapeten.

Nä, journalistik är inte objektivt, journalistik är något som bedrivs på marknadsmässiga premisser. Ett nytt plagg på H&M kan vara det snyggaste jag sett, när det landat på REA-hängaren är jag knappt intresserad, och i Myrorna-sortimentet kan ingen höra dig skrika.

GP och Stena kilar stadigt, vem betalar?

Jag måste lyfta det här igen, för det är så uppenbart att någon har bytt tjänster eller betalat för att få fin redaktionell yta hos GP. GöteborgsPosten går helt oblygt Stenas ärenden och jag kan för mitt liv inte förstå hur någon kan tycka att det här är "i allmänhetens intresse".

Se bara:

20 februari Stena öppnar bordershop
4 mars Stenas bordershop en braksuccé 
31 mars Stenas bordershop en pangsuccé

Journalisters makt att vinkla

Bild: Stuart Miles / FreeDigitalPhotos.net

Journalisterna slår sig för bröstet och hävdar sitt oberoende när de "rapporterar" om "verkligheten". Men det kan bli helt uppenbart hur mycket personliga värderingar spelar in när ett helt vanligt telegram från TT når ut i två olika publikationer.

I det franska kommunalvalet har det regerande Socialistpartiet, PS, backat och konservativa oppositionspartiet UMP utropar sig till segrare. Dock är Paris fortfarande under ledning av socialisternas Anne Hidalgo. Så långt beskrivs nyheten ganska lika. Men sen kommer en mening, där jag förutsätter att nyckelordet tröst använts i TT:s originaltext, men använts olika av medierna.

Läs dessa tre och se vilken som sticker ut:

• Hidalgos seger är en liten tröst för PS president François Hollande.
• Resultatet i Paris är en liten tröst för Socialistpartiet, som annars alltså tycks ha gjort ett dåligt val.
• En tröst är dock att Paris nästa borgmästare ser ut att bli Anne Hildago, Socialistpartiets kandidat.

Notera att i de två första exemplen förklarar man för vem eller vilka det är en tröst att PS håller fortet i Paris. I det sista exemplet blir det jag som läsare som ska känna att det är en tröst. Artikeln får vinkeln att de konservativa har segrat i det franska kommunalvalet men jag kan trösta mig med att Paris nästa borgmästare ser ut att bli Hildago från Socialistpartiet.

Läs kritiskt, låt inte journalisterna forma dina tankar.

Idag har tröjan inga färger

Timing eller dålig sådan kan vi ju tvista om, men i förmiddags gick jag in i en diskussion på Twitter där jag försvarade supportrars rätt att hata sin motståndare. Det handlade om en banderoll med texten "hata Helsingborg" och jag var väldigt tydlig med att det handlar om hat som psykologiskt spel men att jag självklart tycker allt fysiskt våld är förkastligt.

Så händer det oerhört tragiska, en DIF-supporter misshandlas till döds. Min första tanke går till min före detta sambo, jag har trots allt levt ihop med en engagerad djurgårdare och själv hängt med på några matcher. Till och med (inkognito) umgåtts med hans vänner i järnkaminerna. Det här är deras familjemedlem som gått bort.

Att någon blir misshandlad till döds har inget med fotboll att göra. Det handlar om människor som inte kan hantera sina aggressioner, kanske även alkohol. Det händer på samma sätt på kroggatorna, ändå är det ingen som stänger krogarna.

Att hantera situationen handlar om att markera att våld inte är okej i samhället över huvud taget. För en supporter kommer aldrig att bara älska sitt lag utan också hata sin antagonist. Be ett Roma-fan sluta hata Lazio, eller en Inter-supporter sluta hata Milan? Vi kan som vanligt inte förbjuda människors känslor, men vi kan visa att vi inte accepterar vissa sätt att få utlopp för den.

Alla som älskar fotboll har lagt ner sina klubbfärger kväll, tillsammans för sporten.

Lördagkväll

Som bubblor i champagneglaset
kommer allt till ytan
när saker under huden
vill ut
Och när blicken är berusad
blir allting sanning
och orden som gör ont
får vara med

Bane cat innan din AW imorgon

Imorgon är det fredag, då behövs en ny katt att skratta åt innan du går på after work. I give you: Bane cat! http://youtu.be/5ywjpbThDpE

Lär mig gärna om EU, men slösa inte min tid

Jag vet inte hur det är för dig men själv lever jag i en tillvaro där det erbjuds föreläsningar och seminarier titt som tätt, många gratis, en del genom medlemskap och många i samband med en frukost eller lunch samt mingel och nätverkande. Jag går på en hel del eftersom det är en del av mitt jobb att träffa människor och just nätverka, dessutom gillar jag att få ta del av kunskap. Men ibland slås jag av hur lite respekt föreläsare har för att jag och de andra åhörarna ger dem vår tid.



Att hålla en presentation eller ett föredrag är som det mesta här i välden något som kräver kunskap och övning. Bara för att du har sakkunskap i ämnet betyder det inte att du kan göra den begriplig för alla. Och har du sammankallat människor för att lyssna har du en skyldighet att leverera om inte mer så åtminstone i paritet med deras förändringar.

Så när jag idag gick på en föreläsning som enligt inbjudan skulle handla om varför det är viktigt att rösta i EU-valet så förväntade jag mig inte statistik, historien kring hur vi tänkt kring europeisk samarbete decennier tillbaka i tiden, eller mantrat "det är bra med frihandel och fri rörlighet". Jag hade däremot förväntat mig att få veta vilka frågor Sverige driver, vilka våra representanter är, hur man bemöter argument från de som är emot Sveriges deltagande i EU, och kanske eurons betydelse för svenska företag.

Jag har full förståelse för att vi befann oss i ett sällskap där vi skulle utgå ifrån näringslivet, inte privatpersonerna, men det här var långa punktlistor utan brännpunkter. Och när en klok person ställde frågan varför inte Sveriges representanter i Eu är mer synliga, varför han bara känner till 3 stycken, ja då var svaret "jag vet inte".

Önskeoutfit

När solen skiner blir man lurad att tro att det är varmt, och får en direkt instinkt att klicka hem snygga outfits som lassar klimat som aldrig går under 20 grader celcius. Min vårlook:

Top: Ralph Lauren Denim and supply

Jacka: Jofama

Armband: Alexander McQueen

Jeans: Replay

 Skor: Converse

Samtliga plagg och bilder från zalando.se

Jag applåderar Hemköps halvpudel

Jag tycker Hemköp på Stigbergstorget är en av de trevligaste butiker jag stött på. Där har man anpassat sortimentet till den typ av kunder som bor i området (t.ex. Mycket vegetarian/vegan-produkter). Där jobbar också den mest blandade personalstyrka jag vet, unga som gamla, män ch kvinnor, tatuerade, afrohår, ja där finns det mesta representerat och alla är fantastiskt trevliga. De verkar trivas på jobbet. Men allt det där blev som ogjort när en tiggare får vatten på sig och (sociala) mediedrevet går.

För det första, ingen som försöker bedriva affärsverksamhet och sliter för att ha en attraktiv butik där folk ska vilja handla, uppskattar att det sitter en trashög i dörren med en pappmugg. Men de äger inte trottoaren och därför får de sitta kvar. Men att de inte ens ska få tvätta sina rutor, det är för mig inget annat än absurt. Därför gläder det mig oerhört att butiken bara halvpudlar och säger att de tvättat fönstret oförsiktigt, och inte lägger sig raklång på rygg för de hysteriska människorna som manifesterade (!!!) utanför butiken dagen efter incidenten. Heja Hemköp, ni som gör så mycket rätt, låt inte PK-maffian sänka er.

Efter 7 avsnitt kommer antiklimax

Efter en fenomenalt kul gårdagkväll och logiskt segt söndagshumör valde jag att tillbringa dagen i soffläge och ge True Detective en chans. Det blev alla 8 avsnitt på raken och det var väl...okej. Lite väl explicit blood and guts, och alldeles för enkelt slut. Kunde de verkligen inte kommit på något som är lite mindre gjort? Och så persongalleriet; i äkta Breaking Bad-anda, två tuffa män och en menlös fru. What's up with that? Men visst, några av avsnitten var riktigt bra och den får 7 av 10.

Av alla fula tavlor kanske denna tar priset

Take that, fruit

Dag 21. Jag har huvudvärk och två bokade jobbintervjuer till nästa vecka. Därför mäktar jag bara med en katt.

Jag söker jobb nu

Sannolikt läggs företaget där jag jobbar ned. Och i god nätverkar-anda tänker jag be er alla om hjälp att hitta en ny plats att förära med min närvaro. Jag behöver alltså ett nytt jobb.

Hör av dig om du har några jobbtips, hel- som deltid, frilans eller anställd. Jag är intresserad av jobb i Göteborg eller utomlands.

Jag är copywriter, kommunikatör, marknadsförare med förkärlek till det digitala. Webben är mitt andra hem. Jag kan koordinera och vara en fantastisk spindel i nätet (trots att just spindlar är det värsta jag vet). Isolation är inget för mig, möten med människor är vad som hela tiden inspirerar mig att fortsätta.  

Särskilda intresseområden är entreprenörskap, kultur, hälsa, sport och mode.

Har erfarenhet från telekom, detaljhandel, B2B, B2C.

Behärskar grundläggande Photoshop, InDesign, HTML

Och här är mitt CV: http://se.linkedin.com/in/szofiajacobsson/ 

Jag nås på szofiaj @ gmail.com 

Min väg mot Draknästet

Okej, jag kanske egentligen inte tror att jag kommer bli en riskkapitalist (mest på grund av bristen på kapital) men jag älskar att lyssna på pitchar, nagelfara affärsidéer och ge konstruktiv kritik som hjälper bolag framåt.
Efter några år i startup-världen, häng med investerare och allmänt intresse för affärsmannaskap och företagande har jag nu tagit mig ytterligare en steg framåt. Jag deltar med jämna mellanrum i Connect Västs Språngbrädor.



Språngbrädeprocessen vänder sig till tillväxtföretag i tidiga skeden. Under processen får du som entreprenör hjälp att utveckla bolagets affärsstrategi, förbättra affärsplanen och förbereda dig inför kontakterna med investerare, partners och kunder. 
I CONNECTs beprövade rådgivningsprocess ingår bl a riskkapitalaktörer, affärs- och patentjurister, marknads- och managementkonsulter och ledare från framgångsrika entreprenörsföretag. Syftet är i första hand att få relevanta kontakter samt en värdefull, objektiv och konstruktiv granskning av den pågående eller planerade verksamheten utanför hemmamiljön.

Och det jag gör är att vara en del av den kompetenspanel som under ett par timmar ger feedback på ett företags affärsplan och pitch utifrån våra respektive kompetensområden. Efter varje tillfälle har jag känt mig fylld av energi, glad för att jag kunnat hjälpa, självsäker då jag fått medhåll av andra kunniga panelmedlemmar, inspirerad eftersom jag lärt mig nya saker, och stolt för att de ansvariga fortsätter att välja ut just mig till att delta.

Jag ska hålla fast vid den här magkänslan, för den pekar rätt tydligt på att det är något jag borde satsa ännu mer på. Blåsa luft under andras vingar och se dem lyfta, ibland är det coolare än att flyga själv.

Bild: jesadaphorn / FreeDigitalPhotos.net

Så fungerar tydligen diabetes

Man lär sig sannerligen något nytt varje dag. I kväll fick jag uppleva hur en människa med diabetes kan bete sig när blodsockret är lågt. Tyvärr hade jag ingen aning innan, och hade glömt att min vän hade just diabetes. Så när vi möttes, och hon nästan direkt började bete sig väldigt förvirrat, tappade fokus i blicken, knappt kunde, prata, sluddrade och vinglade, ja då trodde jag att hon var påverkad av något. Alkohol eller droger, även om dessa förklaringar låg så otroligt långt ifrån den här personen.

Tack och lov kunde vi reda ut saken när vi av en händelse stötte på en vän till henne. Och en banan senare var ordningen återställd. Nu vet jag, en smärre chock och ångest senare.

Gamla meningar om tidlösa tankar

Det handlar om kärlek

Eller bristen på detsamma

Du har länge punktmarkerat

Mitt sargade men fortfarande

Dunk-dunk-dunkande hjärta

Av sten, stål, is

Material och konsistens är ovidkommande

Din bevakande, bevekande blick

Är ändå självklara laserstrålar

Genom hud, kött och ända in i det

Dunk-dunk-dunkande

Du bränner mig

Hela min bröstkorg är blekblå ärrvävnad

Och jag är fortfarande fast

I ditt blickfång

I ögonhöjd med föraktet

Och hjärtat

Dunk-dunk-dunkar

Drum n bass-takter, techno-travestier

Välkommen till danspalatset

På alla ensamma hjärtans dag

Här finns speeddating med inbyggd krockkudde

Så ingen krossar sitt

Dunk-dunk-dunkande hjärta

I väntan på att det ska sluta göra ont 

Och börja slå i takt

För det handlar om kärlek

Eller bristen på detsamma

Ända tills lamporna tänts 

Och DJ’n gått hem

Rider in paddan

Den totala tröttma som infinner sig när man bombats med intryck en hel helg. Borde just nu ligga alldeles stilla framför en film och eventuellt sondmatas med Cola light. Men jag har ju min nya iPad Mini som måste undersökas. Nu ville jag använda ett svenskt uttryck för "break in" men tyvärr finns ju bara "rida in" och det funkar ju lite sådär i sammanhanget. Rida in min padda, I think not.

Så WebCoast är slut, jag är slut och imorgon är det alltså INTE helg utan en helt vanlig måndag trots att jag inte alls fått vila. Men jag får fortsätta vara lite hög på min scentid och varför inte dagens session där jag och min vän Maria berättade om hur man jobbar med sponsring. Väldigt uppskattat var det också!

Nu ska jag sjunka tillbaka i min sockerbakfylla. Tror inte jag ätit så mycket bröd sen skogaholmslimpauppväxten.

Musik, vin, vänner och internet

Det finns dagar som bara rullar på utan att man knappt märker dem. Och så finns det dagar när du lär känna en mängd nya människor, lär dig om nya smarta transportsätt, hur framtidens utbildningssystem kan se ut, och hur man undviker att dö i Minecraft.

Det här är en sådan dag, och jag toppade den med ett par timmar på scen där jag tillsammans med min vän Stellan höll i WebCoasts kvällsunderhållning. Det blev quiz på temat internet, underbart ackompanjerade av husbandet Pedros och deras medryckande balkanpop.

Nu vill mina ögonlock hemskt gärna sluta sig, men det vore synd på en så vacker klänning att inte hänga kvar liiite till. Imorgon väntar bl.a. min egen session om sponsring, ytterligare några inlägg till WebCoast-bloggen, och tyvärr också ett som alltid lika sorgesamt farväl.

WebCoast dag 1

Idag är ingen vanlig dag, för idag börjar årets WebCoast. För fjärde året rader jag i allra högsta grad involverad i att arrangera knytkonferensen om kommunikation på internet. Jag kan omöjligt beskriva känslan av att se hur det börjar bubbla i sociala medier dagarna innan, där sitter människorute i landet och väntarpå att få åka hit, till mitt event! 250 nya och gamla bekantskaper att hänga med i tre dagar, och vi föreläser för varandra, delar med oss av kunskap. Efter 4 års arbete med sponsring av WebCoast så blir det just sponsring jag ska hålla session om. Det blir en duvning i försäljning helt enkelt. Eller ja, ganska svårt förstås.

Banalitetens kranka blekhet (La belle epoque)

Först: de där stråkarna, det låter som Buffalo Blues (varsågod och jämför Kent med Maskinen).
Sedan: nu har han gjort det igen, den där jäkla Jocke Berg.
Efter en stund: men det var ju en väldigt menlös refräng.
Mot slutet: varför lyfter den aldrig?
I tystnaden efteråt: det där var som en duglig poetry-slam dikt, fast med musik.

Och jag undrar om det inte var så, att varje textrad i den där låten, var ämnen han ville skriva låtar om. Sen var det liksom enklast att bara bygga ihop allt i en singel. Tidens tecken har ju alltid varit easy targets. Det stör mig att en så begåvad person plockar så lågt hängande frukt.

Missförstå mig inte, jag håller fortfarande Kent, Verkligen, Isola och Hagnesta Hill så fruktansvärt nära om hjärtat. Just därför vill jag inte behöva få den här känslan av klipp dig och skaffa ett jobb när jag lyssnar på Kent. Den känslan ska även fortsatt vara förbehållen Lars Winnerbäcks samtliga verk.

Kontakter kommer via arbete, inte silversked

Julavslutning med Business in heart

Med väldigt få undantag vaknar jag sådär halv sex varannan onsdag och tänker jag orkar inte. Orkar inte klä mig så snyggt att jag kan stå framför 20 personer och prata, orkar inte prata, orkar inte hitta på en smart sökning, orkar inte prata med 10 nya människor och ställa rätt frågor till dem. fast sedan gör jag det ändå.

Jag åker till Hagabadet, riggar rummet för Business in heart, kramar gruppledarkollega Åsa, säger hej till medlemmarna, tar i hand med gästerna, schasar ner alla i frukosten och försöker få alla på plats till kvart över sju. Och sen kör vi. Och jag står, och pratar, och söker och minglar. Sådär vid nio går jag ut och oavsett regn eller sol (oftare det förstnämnda) så har jag en galen energi.

Nu snurrar huvudet av tankar på hur jag ska tussa ihop person A med person B, vad jag själv skulle kunna hitta på med person C, och vad jag kan ta med mig av föreläsarnas tips tillbaka till mitt eget skrivbord. Och det där är bara det kortsiktiga. För efter fem år av aktivt nätverkande så njuter jag av att ha så många människor att fråga om hjälp, och enorma möjligheter att hjälpa andra genom att förmedla kontakter.

Du kanske har hört någon säga det där har hon fått genom kontakter? Som om kontakter vore något dåligt. Kontakter handlar om förtroenden, att jag har visat vad jag går för, vunnit förtroenden och därmed erbjudits möjligheter att ta ytterligare steg tack vare det arbetet. Kontakter är inget man föds med och till de som säger mot kan jag bara peka på mig själv och säga, hej, jag flyttade hit som 20-åring och kände inte en jävel. Look at me now.

Känslan är skön, att va svart och grön

Jag och Micke fryser på hemmamatch mot MFF 2009

Idag fyller Göteborgs Atlet och Idrottssällskap, GAIS, 120 år! GAISare blev jag i nådens år 2005, det sista året i förra Superettan-svängen. Kanske var det idealt upplägg att gå och bli supporter det år laget går upp Allsvenskan. Det värmer i hjärtat att ha minnen från gamla Gamla Ullevi med sina träbänkar och plåttak där varje pyro-tifo var en potentiell dödsfälla eller åtminstone ett gigantiskt rökrum. Där har det sjungits och hurrats men också suckats, sparkats i väggar och faktiskt någon gång gick jag hem trots att matchminuter kvarstod.

Där har jag sett trotjänaren Roland Nilsson, stjärnskott som Wilton Figueredo och James Keene, och de där som man alltid kan lita på; kapten Lundgren, Kenneth Gustafsson och Dime såklart, (med undantag för de där jävla handbollsräddningarna). Jag drar oss alltså mot 10 år grönsvarta år, även om engagemanget inte getts samma utrymme på senare år som i början.

Men jag kommer alltid med storglädje minnas bussresorna, framför allt med Micke som sällskap, till Malmö, Helsingborg, Stockholm, Örbro och förstås även Borås. Och hur fint mottagande jag fick av de flesta, jag hävdar att som tjej är du banne mig alltid välkommen i en klack. Och en replik från någon ölstinn kamrat på bussen
"Hur är det egentligen att åka på en sån här bussresa, med bara fulla killar?"
Tja, antagligen lika illa som du förställer dig.... Men jag säger det med ett leende.

I år har vi chans på kvartsfinal i Svenska Cupen och sen drar Superettan igång. På 120-åringens dag lovar jag på heder och samvete att vara mer närvarande i år. Utan fans, inget lag. Och jag börjar banne mig sakna derby-feber och att få hata lite på bananerna i pyjamas.

När Peter mötte Cherry

Bild från Cherrys Facebook-sida

Jag tror jag har känt Peter Svensson nästan lika länge som jag bott i Göteborg. Typ. En jordnära norrlänning, comme moi, men med potential att vara helt fantastiskt over-the-top.

Med Peter har jag dansat till varenda schlagerhit på Gretas, gått på Idol-audtion, varit hårmodell och druckit många glas vin i en lägenhet alldeles för långt ut på Hisingen.

När vi möttes var han en utbildad musikalartist med drömmar om en artistkarriär. Men han jobbade på Steinbrenner & Nyberg (och var min inkörsport till en umgängeskrets som har en förmåga att bidra med grymma bakverk...).

Många gånger har vi pratat om framtiden, och jag tror det är nu jag ser den infrias. Jag beundrar Peter för att han följer sina drömmar, utan att låta sig hindras av vad andra kan tänkas tycka om det.

Han utbildar sig till frisör, och har hittat det yrke han brinner för och kommer älska att arbeta med.

Och så har han blivit Cherry Wilder. Jag har nämnt det i ett tidigare inlägg. Efter krokiga vägar runt musikal, pop och trevande försök har han hittat hem i dragshowgruppen Tranzmission och karaktären Cherry. Jag faschineras av hur dedikerat han lägger oändliga mängder tid på att lära sig make-up för en drag-artist, hitta skor, sy kläder, träna inför framträdanden, och bygga ett varumärke. Det är hängivenhet och det är häftigt.

Jag och min Mello

Det var en gång en liten tjej framför en scen, hon sträckte upp handen och kände hur personen på scenen tog handen och höll den i sin. Jag sprang tillbaka till min mamma och skrek; "Carola höll mig i handen!". Med Carola föddes schlagerkärleken, och jag är aldrig nödbedd att riva av "Fångad av en stormvind" på närmaste karaokebar.

Det är mitt guilty pleasure, catchiga hits och kitschiga outfits. Ja, jag är hon som tycker det blivit alldeles för modernt med en masa hårdrock och hiphop i Melodifestivalen. För mig kunde varenda bidrag få vara skriven av Pling, G:son och Kempe. Igår såg jag Sanna Nielsen vinna, lite som tack för lång och trogen tjänst.

I hjärtat hoppades jag på Alcazar, så fruktansvärt proffsiga, glittriga och grymma. Men de peakade med Stay the night, vinner man inte med den så kommer man aldrig vinna. Som Måns Zelmerlöw och Cara mia. Jag satte 40 spänn på Pantoz eftersom Sverige brukar gilla sån skit. Oddsen var 225 gånger pengarna. Tyvärr ganska korrekt och jag fick nöja mig med att Ace Wilder åtminstone inte vann.

Men i Köpenhamn har vi ingen chans. Ska man sjunga powerballad för Europa måste du vara fransyska, eller möjligtvis en plågad flata från Serbien.

Lenas andra liv

Bild lånad från Lenas blogg

Vi hamnade vid samma bord på Social Media Club, jag och Lena Dalgren. Vi bondade över en dialekt, och upptäckte att vi kom från orter nära varandra. Så var det inte så mycket mer med den kontakten förrän jag framåt jul twittrade en fråga om någon möjligtvis skulle köra de 100 milen norrut över helgerna. Och jo, visst skulle Lena det. Vi fick många och synnerligen snöiga timmar på oss i bilen att lära känna varandra, när vi i i syfte att undvika köer på E4:an råkade köra fel och fick en detour i Dalarna.

Men vem är jag att klaga, jag fick ju lära känna världens framtidigaste tant (hennes ord). En tekniknörd med skärmar högt och lågt. Jag fick höra om resan från att driva reklambyrå i småstaden, till att bli utbränd och börja hitta tillbaka till ett annat sätt att arbeta, nu i Göteborg. Att våga lämna tryggheten för det nya, eftersom sonen ville gå i en viss skola. Och på tal om sonen, känner du någon mamma som skulle boka en resa till Chicago och hänga där själv en vecka för att tonårssonen under samma tid skulle få hälsa på hos sin flickvän som han träffat på internet? Fint är bara förnamnet.

@kvistlena

Men nästan coolast av allt var att Lena länge hängt dagligen i Second Life. Jaha, du trodde det var en
utdöd fluga? Nejnej, det har bara kokats ner till de mest dedikerade entusiasterna och Lena har dessutom sänt nätradio med önskelåtar på veckobasis. Jag har försökt få henne att komma till WebCoast och berätta mer, men jag lär få tjata ett tag till.

Se, le, hälsa - hur svårt kan det va?

stockimages / FreeDigitalPhotos.net

Igår besökte jag Meg, Mediedagarna, på Svenska Mässan. Jag besökte ett frukostseminarium och själva mässdelen, och slutar aldrig förundras över hur dåligt mässor hanteras av de som faktiskt betalar en hel del pengar för att synas på dem.

Kl 8 på morgonen höll både Marknadsföreningen och Sveriges Kommunikatörer frukostseminarier, vilket innebar att en timma senare rörde sig över 100 intresserade personer i lokalen, redo att ta del av utställarnas budskap. Men utställarna själva var långt ifrån redo. Många montrar var fortfarande under uppbyggnad, monterpersonal stod och pratade med varandra, och den delen brukar knappt ändras vartefter dagen lider heller.

Personer står i sina montrar och tittar på varandra, i golvet, i papper, på skärmar och gör att jag som besökare känner mig helt osynlig! Ett fåtal gör det rätta, det vill säga etablerar ögonkontakt, tar ett steg fram, sträcker ut en hand och säger "hej, vad heter du?". Hur kan någon räkna hem sitt mässdeltagande om man väntar på besökaren att initiera kontakt? Skickar företagen sina mest folkskygga medarbetare?

Dagens cred till Anders Uvberg på Start Communication som med ett stort leende bjöd in till ett mycket trevligt samtal. Föredöligt!