Mina nyårsmål 2013

Mål, inte löften. That's how I roll. Kanske finns ett och annat mål som jag inte offentliggör här men det är min ensak. Så, mina mål under 2013 är att:

• Ta till mig av komplimanger istället för att avfärda dem.
• Tacka ja till fler tillfällen som ökar mitt sociala umgänge.
• Äta bättre mat. Bättre som i högre kvalitet alltså.
• Besöka 2 länder jag inte tidigare varit i. 
• Läsa minst 1 bok per månad.  
• Springa minst 2 lopp á 10 km.

Min årskrönika, ett fantastiskt 2012

2013 var ett galet år. Mitt år med Appland, som satte sin prägel på väldigt mycket av min vardag. Jag fick kliva ut bekvämlighetszonen minst en gång om dagen när jag tog nya kontakter, lärde mig nya saker, åkte runt, mötte människor, spred budskapet om en tjänst som ingen kände till men som jag och mitt lilla gäng trodde på. Vi sprang Midnattsloppet tillsammans också, i regnet. Och när jag nu lämnar appländarna så är det med vetskapen om att de alltid är min extended family och att vi inte sett det sista av varandra. Jag var på Apps World i London, efter stenhårda förhandlingar med den kanadensiske utställaransvarige som ville bonda över lite hockey. Pratade engelska, nätverkade, made it work.

Vi arrangerade WebCoast för andra året i rad. Mötte återigen fina gamla vänner och spännande nya bekantskape. Lärde mig och lärde ut. Planerade och följde upp. Det borgar för ett om möjligt än mer lyckat WebCoast 2013.








Jag reste med min fina mamma. Först till London i april, där busvädret nästan knäckte oss men där vi ändå fick uppleva grymma musikalen Sweeney Todd och underbara Phantom of the Opera med Peter Jöback. Även en afternoon tea, Kensington Palace och lite shopping hanns med. Vi fick mersmak och drog till Berlin i juli. Bodde på fint hotell, åkte sightseeing-buss, upplevde det märkliga i en genomskinlig cylinderformad hiss i vattenrör med fiskar, såg Batman på bio med paus i mitten, och framför allt fick vi sommarens enda värme.

 Jag var på Gotland, både med familj och bästa vännen. Red i westernsadel genom skogar och längs strand, fick hjärtat i halsgropen när jag inte vågade ta för mig av Fårös smala vägar (trots att jag körde Jeep) och hamnade nästan i diket. Körde moped, promenerade över åkrarna och mådde sådär jävla bra som jag bara gör med rätt sällskap i en miljö där inte omvärlden kan nå mig.











Jag fyllde 30 , med lite mindre pompa och ståt än jag ursprungligen tänkt mig. Men vilka fina vänner som kom och sällskapade, gav presenter och blev fotograferade till en samling bilder jag kommer ha nära mitt hjärta i resten av mitt liv.

På StageVoice tog jag mina första sånglektioner och insåg hur mycket sången betyder för mig. Och vilken bekräftelse att få strålande läraren Saras beröm för min kapacitet och talang. Hit kommer jag tillbaka nästa termin.


I december började mitt nya jobb, ett årslångt vikariat som marknadskoordinator i en helt ny bransch. Spännande, läskigt, men roligt och rätt. En logisk lösning på moodswings som bara de närmaste varit medvetna om.

Det är synnerligen få som står mig så nära att de får se mig i de stunder jag inte är den positiva, drivna, ambitiösa, glada Szofia. Tack för att ni står ut med mig då, och hjälper mig upp igen. Ni är mina livlinor och ni vet vilka ni är.

Vad jag ska göra 2013? Det ska jag berätta imorgon!

Huh, det är ju jag som kör"

Idag färdas jag från Sollefteå till Göteborg, medelst bil. En nätt sträcka på ca 85 mil, beroende på vilka vägar du tar.

Ibland får jag tvångstankar att jag ska rycka till i ratten. När jag ligger i 100 på en väg med mitträcke, det skulle krävas så lite för att ränna rakt in i räcket. Hur kan jag vara betrodd med ansvaret att framföra ett fordon i sådan hastighet?

Eller när körningen är sådär sövande enkelspårig. Tänk om jag skulle somna? Så enkelt att råka blunda till.

När jag tänkt tankarna några gånger är jag så rädd för mig själv att jag kör vansinnigt uppmärksamt och medvetet, om inte annat till närmsta mack för att pausa.

När kroppen vill springa

Igår såg jag solen för första gången sedan jag kom upp till norrlandet i lördags. Snön har yrt, små stickande isbitar har flugit genom luften och himlen har varit kompakt grå. Inte nu. Blå himmel, tio minusgrader. glittrande snö på marken och en sol som under ett par timmar kämpade för att hålla sig synlig ovanför bergens skogiga horisontlinje. Jag bestämde mig för att passa på att fånga lite d-vitamin och förbränna några av de oändliga mängder kalorier som tillförts min kropp via mat och godis den senaste veckan. Ett och annat fotografi blev det också när jag passerade de till vardags mest ordinära miljöer som i snöskrud blir vykortslika motiv.

Efter ungefär fem kilometer i rask takt kom känslan, den där känslan jag är så lycklig över att numera ha som en del av mig. Jag ville springa. Så jag började jogga. Rätt skor och byxor hade jag för ändamålet, men täckjackan, och den pälsfodrade mössan med öronlappar utgjorde mer oortodoxa träningskläder. Spela roll, när jag åker igen i övermorgon tänkte jag och joggade på i sisådär 3 kilometer. Där rök väl åtminstone en par vörtmackor med skinka.

Vi ska inte prata om det här med ätandet. Jag kommer komma hem med kanske 1-2 extra kilon (plus 2 ytterligare i vätska) och lagom till februari är jag smärt och fin igen. Kanske better than ever. Varje år blir jag bättre och bättre på att inte vara så elak mot mig själv.

Hoppla hemvändar-style

Igår på juldagens kväll gick jag och syster på en av stadens två "diskon". Det var 18-årsgräns och anledningen att vi inte valde stället med 23-årsgräns var att vi ville ha mer dansgolv och att vi skulle möta upp vår bror. Jag vet inte om det var ett mindre klokt beslut men det var om inte annat spännande att studera karaktärstyper. Inte småstadens figurer, som du kanske tror. Jag vill inte på något sätt förhäva mig gentemot de andra besökarna, vi kommer alla från samma stad. Men det är ungdomarnas roller som är så tydliga, när jag kan se dem "utifrån" som trettioåring.

Där finns flickorna med urringat och rumpkort i samma plagg, en look som attraherar killar som med nästan zombielik beslutsamhet rör sig närmare och närmare deras kroppar. Och flickorna ler av lycka över den ultimata bekräftelsen. Men de flesta flickorna är bara sådär allmänt söta, har ansträngt sig med hår, kläder och samlat vännerna för att dansa. De ser glada och hoppfulla ut, så där som de ska få göra i 18-20-årsåldern.  Varken för fulla eller för avklädda

Det finns de coola, snygga killarna, vars blotta närvaro får flickor att flockas. Det finns mellanskiktet killar som mest umgås med varandra, bryter lite arm, hoppar runt på dansgolvet och spiller öl på sig själva och andra. Det finns en och annan kille med egen stil, någon drar mot hipster, någotn mot synth. de samlas i grupper av särlingar som finner gemenskap i att sticka ut. och så finns de ofta lite överviktiga killarna som lite planlöst går ensamma över dansgolvet, och ibland får kontakt med ett dansande gäng och står lite vid deras sida och vaggar. Därtill ett äldre flatpar och några malplacerade äldre män vars syfte med sin närvaro är höjd i dunkel. DJ:n spelar Swedish House Mafia och Stiftelsen. Händerna är tid som annan i luften. Mest knuffas alla med varandra i sin iver att göra sin egen danskoreografi till Gangnam style. Men vi klagar inte. En Breezer kostar 50 spänn.

Tonåringen som visste allt om världen

När jag kom hem till mamma häromdagen ser jag ett par bekanta magasinomslag på vardagsrumsbordet. Tro på fan om det inte var "kaka" (ja med gement k), min gamla skoltidning. Jag var en stark del av redaktionen när vi med endast ett färdigt nummer vann "Sveriges bästa skoltidning" i kategori gymnasiet. Jag bläddrade igenom tidningarna och skrattade först glatt åt artikelämnena, höjde på ögonbrynen när jag insåg den höga ambitionsnivån, tänkte på var alla dessa skribenter befinner sig idag, men sedan slog våndan till. Jag kom till mina egna artiklar och krönikor. Herregud vilka pretentiösa, om än välskrivna, texter jag kläckte ur mig i tron om att jag förstod såväl politik och samhälle som popmusik.

Jag slog snabbt ihop tidningarna. Försöker trösta mig med tanken över att det är så tonåringar är. Kungar och drottningar av världen, de som fattat allt och måste förklara det för sin omgivning innan det är för sent. Vi har läxat upp föräldrar och släktingar, skrivit texter och fotograferat. Som de måste lett och suckat åt oss. Precis som jag suckar åt mig själv idag, nu när jag vet hur lite jag visste. Men samtidigt är det ju som en vän sa, när hon berättade om flickan som skulle berätta för sin rå-sosse-farfar att hon gått med i MUF. Han sa "huvudsaken är att du engagerar dig".

Mitt schema, mitt liv

Jag älskar kontroll. Att veta vad som ska genomföras under dagen, och veta det några dagar i förväg. Då kan jag mentalt schemalägga från uppstigandet till sänggåendet hur mycket tid olika saker kommer få ta, när jag måste förflytta mig från den ena platsen till den andra, vad jag ska ha med mig och vilken som är den mest effektiva ordningen att genomföra de olika sakerna. När andra människor är involverade så är det ett stressmoment, de kommer nämligen med största sannolikhet spärcka tidplanen, vilja göra saker i en annan ordning och på ett annat sätt. Dessutom blir jag nervös när det är oordning, framför allt i kök. Smutsig disk som står framme triggar ett extremt behov av att få röja undan, diska och torka. Kontrollen är tillbaka.

Och jag är fullt medveten om att det här ibland är till min fördel, och att jag antagligen besparar mig själv en massa problem genom att ha örnkoll, MEN också att det är ett galet stressmoment. Jag kan inte arrangera mina medmänniskor utefter mitt schema. Jag kan möjligtvis begära att de ska passa avtalade tider men that's about it. Så varje dag kämpar jag med att slappna av, tänka det ordnar sig, påminna mig om att om jag inte hinner den här gången så gör jag det nästa gång. Tar nästa buss, köper mjölk imorgon, svarar på mailet om en timme.

Jag är också övertygad om att det här kan ingå i en diagnos. Men det känns tryggare att inte få veta, utan bara försöka leva vidare och acceptera att jag är ett kontrollfreak, på gott och ont.

Jul hos farmor

Jag bor hos farmor i jul. Fina lilla farmor vars hem alltid varit en fristad för mig och min syster när vi inte ville gå hem till bråk och skrik. Hos farmor fick vi te och mackor och hjälpte till att lösa korsord i Hemmets journal. På somrarna var vi i hennes stuga, gick i skogen letandes blåbär, blev nedbäddade i svala lakan med myggnät för fönstren, eldade i kaminen, spelade badminton och farmor skrek "blinnstyre!" och skrattade varje gång vi missade bollen. Nog för att hon inte är är ofelbar, det har under årens lopp kommit vinkar om min övervikt och så, men jag vet att det är i all välmening. Och nu är jag enligt henne "smal som en sylfid". Look it up, det fick jag göra.

Och i jul, när mammas trea ska hysa henne, min syster, hennes man och två barn, ja då flyttar jag över till farmor. Och jag ser hur det gläder henne att jag är där, att vi kan diskutera, skratta, minnas, och lösa korsord (hon har fostrat en korsordsnörd). Dessutom proppar hon mig full med mat och hembakt fikabröd som jag med glädje proppar i mig med tysta löften om strikt diet efter nyår.

Jag är så glad att jag kan ta mig tid att ge tillbaka den omtanke hon alltid gett mig. För en dag kommer hon att vara borta. Relationen till farfar, morfar eller mormor var inte på långa vägar lika stark som mina band till farmor. Lilla Maj-Lis, jag vill alltid ha dig kvar.

Ljuset och mörkret i staden

Bild av Ehau

Jag har många barnsliga sidor. Jag älskar tecknad film, sagor och sånger. Det är en del av anledningarna till att jag skaffade en helryggstatuering föreställande ett sagoland (saga, not fantasy, mind you). Men jag blir också barnsligt glad av att se Göteborg i julskrud. Lamporna som lyser upp träd och broar, de ljusglittrande fjärilarna som fästs i toppen på Avenyns lyktstolpar, filmen som får människor att stanna på den annars så folktomma Götaplatsen, och de kärleksfulla citaten från stadens son Håkan Hellström som projiceras på husfasader. Det är fint.

Samtidigt ser jag mörkret, människorna som sällan eller aldrig får komma in i stugvärmen. Som är utlämnade till andras välvilja och barmhärtighet. Och jag gör litegrann. Gåvor som jag vet kommer fram till en människa, hellre en i den stora miljonbössan. Men det är så lite jämfört med vad jag, och många andra, kunde göra. Men vi är upptagna med att tycka. Och ringa och önska låtar.

Att tycka till, och tycka rätt

Det är tydligen viktigare än någonsin att berätta vad man tycker. Fast nej, det är faktiskt viktigast att berätta vad man inte tycker. Så fort någon blir upprörd över något (pepparkaksgubbar, Disney-figurer, Jesus i krubban eller what-jävla-ever) så måste lika många påpeka hur fel de har som blir upprörda. Och ja, jag hänfaller väl till meta-meta-diskussionen genom att reflektera över deras behov att påpeka att jag är inte som du, jag tycker annorlunda. Annorlunda men ändå lika. För oavsett vilken "sida" personer står på så är de så vansinnigt måna om att få medhåll. Att umgås med ja-sägare är ett begrepp som tas till nya höjder när "gilla och dela" sprids snabbare än en skogsbrand i Australien.

Ja, internet är en kanal där yttrandefriheten hittar sina ultimata möjligheter. Ja, det klart vi ska få uttrycka åsikter. Men jag önskar att fokus kunde ligga mer på "jag tycker så här" än "du är en idiot som tycker så här och alla som tycker jag har rätt borde gilla och dela". Jag menar, om människor sympatiserar med dig så kommer de visa det, utan att du hetsar till hat. Och betänk att du då hänfallit till samma metoder som de du hetsar mot.

Tjock-snack och att hylla Katrin Z

För ett tag sedan blev det full orkan i mitt Facebook-flöde eftersom jag uttryckte mig positivt kring Katrin Zytomierkas utspel om tjejen i SATS reklam-kampanj. I kommentarerna som följde fick jag höra att jag hade en fascistisk människosyn, ett hjärta av sten och var en allmän intelligensbefriad person Nu vet jag ju inte säkert, men jag tror att de åsikterna är lättare att uttrycka om personerna ifråga inte känner till min bakgrund på området.

Jag har varit en tjockis. För 6-7 år sedan vägde jag 25 kg mer än vad jag gör nu. Jag motionerade inte, jag hade noll koll på vad jag borde äta och levde på bröd, pasta och godis. Idag har jag enorma kunskaper om just kost och motion, och är verkligen innerligen intresserad av att hjälpa andra att göra den resa som jag gjort. Att få lära känna sitt kropp och sitt sinne, få må bra, glädjas när ens kropp fungerar och reagerar och verkligen få känna sig snygg. Snygg som bara en 38:a som en gång varit en 46:a kan känna sig.

Det ger mig självklart ingen rätt att håna andra som ännu inte tagit det steget. Men jag vet exakt hur mycket slit, ångest och kamp det krävs för att ta itu med sin övervikt. Och jag vet att det är fullständigt genomförbart. På 1, 5 eller 10 år. Det går. Och jag tycker Katrin hade helt rätt i att en person som gått regelbundet på gym i 13 år inte borde vara så stor som den tjejen var. Och att jag tycker det gör mig inte till en ond människa. Kanske bara lite mer kritiskt inställd till mångas nonchalans av hälsans inverkan på så väl det allmänna välmåendet som samhällets välstånd.

Jag vet vad jag gör bäst

Faksimil från Tidningen Ångermanland

När jag började på mitt senaste jobb så gjorde jag det för att jag såg en karriärsmöjlighet. Hur mycket jag än jobbar, levererar och inspirerar så är det en svaghet att inte ha en akademisk examen på schemat. Nu skulle jag få möjligheten att ta rollen jag ville ha i ett företag där jag såg potential på global greatness-nivå. Ett år senare har jag lärt mig mycket om både jobb, mig själv, och min inställning till det förstnämnda.

Det förvånade många att jag valde att säga upp mig från det här jobbet. Men hur skulle de kunna förstå den resa jag gjort? Det går inte ens att räkna till alla de uppgifter jag gjort för första gången. Alla stora steg jag tagit ur bekvämlighetszonen, bara för att make it work. Det har varit jättekul, svinjobbigt men framför allt väldigt lärorikt. Och jag landade i att jag är en doer. Kanske kommer jag i framtiden känna glöd inför att lägga multinationella marknadsstrategier men där jag står nu så känner jag störst glädje i konkreta uppgifter, koordinera och leverera. Kommunicera.

Orden är mitt kall. De skrivna, men även de uttalade. De kraftfulla, påverkande, men också de små icke-obligatoriska som ger mervärde. Jag är trygg i att jag kan det här. Sedan påminner jag mig själv ibland om att jag kan faktiskt en massa annat också. Men då är det aldrig några ord som biter, där kan bara handlingen övertyga mig. 30 år gammal nu. Och jag har börjat veta mitt värde, hävda min rätt, och bara ge min kraft till de som verkligen förtjänar det.

Bloglovin

Följ min blogg med Bloglovin