Follow the yellow brick road

Ibland får jag fullständig panik över min ålder. Det är inte ofta men när jag nu är fyllda 30 så ställs livet i annan dager. Mellan 20 och 30 är omvärlden mer öppen för att människor söker sin plats, men sedan är det dags att börja leva i sin valda situation. Och jag har så förbaskat svårt att se mig själv i den situationen. Jag är ju fortfarande på väg. Jag letar ju fortfarande efter nya platser, nya sammanhang och idéer. Får jag fortsätta mitt äventyr mellan 30 och 40?

Jag planerar en ny fas av mitt liv efter årsskiftet, en plan som jag bara delat med ett fåtal personer men som är i allra högsta grad realistisk även om den kräver en hel del av mig. När jag tänker efter så känns det som den typen av äventyr det är mer normalt att göra i tjugoårsåldern. Men då och då blir jag påmind om att jag inte är ensam. Inget är så befriande som att höra om andra som gått sin egen väg. Som sett livet som en gigantisk möjlighet att göra precis det man vill. Ibland finns förutsättningarna, ibland inte, men i de flesta fall begränsas vi inte av vår ekonomi utan av vår fantasi. Den och förmågan att se saker som möjliga snarare än omöjliga.

Ibland kan det göra mig ledsen att jag aldrig riktigt landar i "här vill jag vara i resten av mitt liv". Men vad är det att vara ledsen över egentligen? Det handlar nog om att acceptera att vi är olika. Och att jag aldrig ska låta mig luras av tillfälliga tankar om den traditionella tryggheten som en livsstil som passar alla. För jag är mer rastlös än de flesta. Och just nu ser jag fram emot ett liv där jag kommer hålla fast vid ett fåtal människor men också träffa väldigt många nya. Jag ska byta vyer och vardag. Tänk att det finns en hel värld därute, bortom spårvagnslinjens ändhållplats.