Jag ser hur han brinner

Det är häftigt att få betrakta hur någons pusselbitar faller på plats. Att år efter år prata, skratta, tvivla, utvecklas och så en dag så inser min vän vad det är som ska göras.

När vi åt lunch häromdagen frågade jag hur det gick med hans nyvunna passion. Jag såg hur det strålade i ögonen när han berättade. Bilden visar samma person i två skepnader, de glittrar på så olika sätt.

Vill du följa Cherry Wilders väg mot de stora scenerna, kolla in bloggen här.

Man blir som man umgås

För ett tag sedan åt jag middag hemma med tre väninnor, hemma hos en av dem. Vi är spridda i åldrar mellan 30 och 50 år och lever i ganska olika konstellationer. Det vi har gemensamt är att vi alla arbetar hårt för att skapa vår egen framgång. Och just den kvällen blev det så tydligt. Det var en oerhörd stolthet jag kände över att dessa fantastiska kvinnor är mina vänner, och en tydlig vetskap om att deras utveckling triggar min egen.

En gick in i ett företag och vände ett sjunkande skepp till en inspirerande arbetsplats, en annan tar med sig sitt egna företag och bosätter sig några månader i Peking, en tredje tog all sin kreativitet och erfarenhet med sig och blev anställd, styrelsemedlem och potentiell delägare i en reklambyrå.

Jag förväntar mig inte att det här året är det då mitt liv ska ställas på ända. Planen är att förbereda för att det ska hända 2014. Men hittills har allt mitt medvetna och undermedvetna arbete med min livssituation slängt så många spännande saker i min väg som satt alla mina planer ur spel. En sak är jag dock säker på. I tio år har jag spelat "This is the year" med Marit Bergman, och menat det. I år byter jag ut texten lite. This is MY year.

Follow the yellow brick road

Ibland får jag fullständig panik över min ålder. Det är inte ofta men när jag nu är fyllda 30 så ställs livet i annan dager. Mellan 20 och 30 är omvärlden mer öppen för att människor söker sin plats, men sedan är det dags att börja leva i sin valda situation. Och jag har så förbaskat svårt att se mig själv i den situationen. Jag är ju fortfarande på väg. Jag letar ju fortfarande efter nya platser, nya sammanhang och idéer. Får jag fortsätta mitt äventyr mellan 30 och 40?

Jag planerar en ny fas av mitt liv efter årsskiftet, en plan som jag bara delat med ett fåtal personer men som är i allra högsta grad realistisk även om den kräver en hel del av mig. När jag tänker efter så känns det som den typen av äventyr det är mer normalt att göra i tjugoårsåldern. Men då och då blir jag påmind om att jag inte är ensam. Inget är så befriande som att höra om andra som gått sin egen väg. Som sett livet som en gigantisk möjlighet att göra precis det man vill. Ibland finns förutsättningarna, ibland inte, men i de flesta fall begränsas vi inte av vår ekonomi utan av vår fantasi. Den och förmågan att se saker som möjliga snarare än omöjliga.

Ibland kan det göra mig ledsen att jag aldrig riktigt landar i "här vill jag vara i resten av mitt liv". Men vad är det att vara ledsen över egentligen? Det handlar nog om att acceptera att vi är olika. Och att jag aldrig ska låta mig luras av tillfälliga tankar om den traditionella tryggheten som en livsstil som passar alla. För jag är mer rastlös än de flesta. Och just nu ser jag fram emot ett liv där jag kommer hålla fast vid ett fåtal människor men också träffa väldigt många nya. Jag ska byta vyer och vardag. Tänk att det finns en hel värld därute, bortom spårvagnslinjens ändhållplats.

Helt dum i huvudet - ibland

Att umgås med människor som jag upplever som kunniga, intelligenta, belästa eller smarta känns är en självklarhet för mig. De får mig att utvecklas eftersom de stimulerar mina egna tankebanor och lär mig sådant jag inte kan. Men de kan också få mig att känna mig som jordens största airhead.

Och med jämna mellanrum måste jag tugga i mig att jag har så sjukt mycket att lära. Så mycket som jag borde läsa, lyssna på eller se för att hamna på den nivån där jag upplever att människorna runtom mig är.

Fast jag ska också vara en realist och betänka att det här är den situation jag valt. Jag skulle kunna umgås med människor där jag känner mig intellektuellt överlägsen. (Nej jag vill inte vara kaxig, jag menar bara att jag vet att jag är hyggligt med i matchen.) Men det är för de som är bekväma med att stå och stampa på samma plats, I suppose.

De är min välsignelse och förbannelse att jag har så vansinnig svårt att stå stilla, så väl fysiskt som psykiskt.

På låtsas och på riktigt

När som helst nu kommer jag att bli avslöjad. Plötsligt kommer alla att upptäcka att jag är en bluff, att jag inte alls är duktig på det här som jag blivit utsedd till att genomföra.

Jag vet att jag inte är ensam om att med jämna mellanrum konfrontera mig själv med ovanstående, lätt paniska, insikt. Det går igen hos många entreprenörer jag mött, det tas upp av föreläsare, framgångsrika företagsledare och världskända artister. Alla har de gång som annan tvivlat på sin förmåga och upplevt sig själva som en skådespelare i en pjäs, där han eller hon fått sin omgivning att på allvar tro att rollen är dennes verkliga person.

Jag tänker på det ibland då någon i offentlighetens skoningslösa ljus ifrågasätts för sina handlingar i sitt yrke. Ministrar, VD:ar, chefredaktörer, ja tämligen alla som sitter på en post där makten att påverka andras liv, direkt eller indirekt, löper alltid risken att få kritik. Att en dag på en löpsedel läsa om någon som önskar dennes omedelbara frånträde från posten. Trots att ens överordnade med jämna mellanrum bekräftar att det han eller hon gör är rätt och i linje med vad företaget vill.

Och jag undrar hur ofta den som kritiserar har rätt. För som med allt annat går det ju att plocka ner scenariot till sin egen nivå, att titta på t.ex. sin egen arbetsplats. Någon har blivit tillsatt på en post, någon undrar hur fan hon fick det jobbet, efter ett tag undrar en annan varför hon agerar si när hon borde agera så, en tredje tycker att han själv skulle gjort ett bättre jobb och en fjärde beklagar sig över vilka konsekvenser det får för den själv. Men ingen utöver den som utför handlingarna, och dess överordnade har ju insyn i varför de agerar på just detta vis.

Det är så enkelt att kritisera. Så enkelt att bara se det sista steget i en lång tankekedja och hävda att du har fel och jag har rätt. Är det för mycket begärt att ta reda på vad som ligger bakom innan man startar drevet. Eller ska vi bara leva efter "Avgå alla!"?

Varför är det mer okej att hata klass?

Jag sticker ut näsan nu och jag vet att det finns de som kommer vända helt ut och in på sig själva för att avsiktligt misstolka allt jag har att komma med i den här frågan. Men jag måste, för klassbegreppet håller oss tillbaka.

Jag har inte sett det avsnitt om "barnfattigdom" av Uppdrag Granskning som just nu river upp himmel och jord i alla mediekanaler. Men det är inte heller det jag vill diskutera, utan reaktionerna på programmet. Många börjar snabbt referera till klasskillnader. Och jag motsätter mig inte uppfattningen om att människor lever under olika ekonomiska förutsättningar i Sverige, men att man väljer att använda ordet klass och bygga på det med "klasshat". Det är den smått på obligatoriska missunnsamheten i att ingen ska få ha mer än någon annan. Varför är det okej att hata klass men inte t.ex. ras eller kön? Det är ju samma mekanismer, att bunta ihop människor p.g.a. egenskaper eller beteende. I klasshatet ser ingen till individen.

Jodå, nu känner jag hur du börjar elda upp dig så låt mig stoppa dig med:
Självklart vill jag att svensk politik avser ge alla, barn som vuxna, ett socialt skyddsnät som garanterar en dräglig ekonomisk tillvaro.

Men vi måste få tjäna pengar, vissa mycket mer än andra. De som tjänar mycket pengar jobbar väldigt hårt. Sedan finns det de som jobbar väldigt hårt men ändå inte tjänar mycket pengar, och det är en helt egen diskussion om hur olika arbeten värderas. Men de som väljer att tjäna mycket pengar drivs ofta av att kunna ge sina närstående ett så gott liv som möjligt. Och det finns de som inte anstränger sig alls. Och kom inte och säg att "alla vill ha ett jobb" för det är inte sant, och jag ser dem varje dag! De som "inte klarar av att jobba med sånt" eller "njuter av att vara arbetsbefriad". Och de ska inte ha lika mycket pengar, och väljer de att skaffa barn som i sin tur får lida för förälderns oansvarighet så hoppas jag att de skäms ända ner i graven. Men att gå och gnälla om det är naturligtvis the easy way out, och som ofta och gärna uppmuntras av media och pöbel.

Och så finns det de som tror att det hela skulle lösas om vi bara fick ett äkta socialistiskt samhälle. Don't even get me started on that one.

Men vad har du på dig?

Det händer fortfarande att jag står och glor in i garderoben och tänker 
Kan jag inte bara ta tights och tröja, jeans och oversize skjorta eller något annat oansträngt?
Vem klär jag upp mig för? Jag ska inte på dejt eller söndagsmiddag, jag ska bara lurka runt med mina kollegor på kontoret och de bryr sig väl inte om vad jag har på mig? Behöver jag ens sminka mig förresten?

Jag blir glad och inspirerad av det här blogginlägget som beskriver precis vad jag började göra för ett antal år sedan. Jag började använda kavaj på jobbet. Jag hade pumps stående under skrivbordet så jag oavsett vilka skor vädret utomhus krävde så klapprade jag alltid runt i klackar. Det gjorde skillnad! Jag kände mig starkare, smartare och mer fokuserad på mitt jobb.

Jag inbillar mig att det också signalerade till mina överordnade att jag tog mitt jobb och min framtida karriär på allvar. Precis som i blogginlägget klädde jag mig en nivå upp. Och det är inte det lättaste att upprätthålla, beroende på hur din arbetsplats ser ut. På min senaste var vi en en fjärdedel kavajer och tre fjärdedelar jeans med t-shirt. Det kräver viljestyrka ibland. Men tänk på att du visar respekt för andra människor genom att bry dig om ditt utseende. Hur du ser ut hemma i din egen soffa lägger jag mig inte i, men ska du åka spårvagn, äta lunch på restaurang eller dela kontor med någon annan, visa människor hövligheten att anstränga dig lite. Det betalar sig, men det märker du aldrig om du inte testar.

Jag gör det inte gratis

Foto: Per Olof Arnäs

- Varför gör du det där, du får ju inte betalt?

För vissa är det fullständigt främmande att utföra arbete utan en ersättning i kronor. Om jag levt efter den principen hade jag varit så mycket fattigare. fattigare på kunskap, erfarenheter, kontakter och skratt. Sedan jag var 16 år har jag jobbat med projekt som jag tyckt varit roliga, där jag lärt mig massor och inte fått ett öre betalt. Däremot betalar det sig nu, när jag kan använda de kunskaperna och återknyta kontakterna.

Mitt nuvarande projekt är förstås Webcoast, västsveriges första och enda knytkonferens om kommunikation på internet. Mötesplatsen där alla får hålla i de föredrag de vill och dela med sig av sin kunskap, och gå och lyssna på vad andra har att säga. För tredje året i rad är jag sponsoransvarig och vi som arbetar med det gör det utan ersättning. Och det gör engagemanget desto större. Stoltheten bland oss som möjliggör ett sådan event är snudd på oändlig.

Snart 15 år av häftiga jobb som påverkat mig, och vänner som jag fortfarande har med mig. Jag har planerat, sålt, skrivit, hållit workshops, stått på scen med pompoms, hängt utställningar, panikkört alldeles för stor bil i ösregn, klättrat, ringt ja banne mig allt och jag har gjort det från Lund i söder till Skellefteå i norr. Det har varit så roligt, och kommer fortsätta vara det. Vad gör du, för ditt eget höga nöjes skull?

Sist på bollen, going LCHF

Egentligen är det konstigt att jag inte gett mig in på den här banan tidigare. Jag testar ofta och gärna dieter för att se hur min kropp reagerar. Att inte äta kolhydrater har jag provat många gånger förr, men att bara äta protein och grönsaker har ofta gjort att jag blir hungrig mellan målen vilket gör att jag äter en hel del frukt, något min mage sällan gillar. Faktum är att jag har lärt känna min mage rätt väl och den protesterar mer eller mindre mot mjöl, laktos och en hel del frukt (äpple framför allt).

Hur som helst, jag har inte vägt mig sedan i början av november och jag är väl medveten om att jag överkonsumerat mat och sötsaker i december. Ett par dagar innan nyårsafton var jag tillbaka hemma i stan, där och då upphörde jag med sockret. I ett par dagar trappade jag ner kolhydraterna för att sedan vid nyår gå över till LCHF. Jag, min fettskrämda varelse lagade nu gratänger med grädde och ost, köpte hem nötter och laktosfri turkisk yoghurt. Efter snart två veckor med denna kost så kan jag bara beklaga att jag inte började tidigare. Inga protester från magen, och dessutom håller jag mig mätt så länge!

Okej, det kvarstår ju att se om jag går tillbaka till min normalvikt men med tanke på att jag börjat träna igen efter förkylningen så ska det vara en baggis. ska inte väga mig förrän till månadsskiftet. Tänk att min favorit Katrin Z skulle ha rätt även i detta. Men det ska sägas att jag vill kunna äta kolhydrater i måttlig mängd, vill kunna äta en semla, vill kunna äta godis ibland. Men den här månaden är en förbaskat skön detox. Och snart kommer värmen, d.v.s. av med alla tjocka kläder och sanningen blir uppenbar. Min sanning är hälsosam och fit!

Är det inte dags för dig också snart?

Jag vill inte bära på en massa extrakilon när jag kämpat så hårt för att bli av med de jag hade, och riskera att förstöra min kropp. Jag vill inte klämma ut ett barn och riskera att förstöra min kropp. Jag vill inte amma. Jag vill inte vara vaken på nätterna på grund av hysteriska skrik. Jag vill överhuvud taget inte höra hysteriska skrik. Skulle aldrig komma på tanken att sitta med andra mammor och dissekera färg på bajs, mängd på kräks eller storlek på eksem.

Jag vill inte förflytta mig runt med en otymplig barnvagn som kräver att andra människor hjälper mig. Jag vill inte vara i sjukvårdens våld, där allting är natuuuuuuurligt. Inte tampas med pedagoger som inte delar min syn på utbildning och beteenden. Jag vill inte åsidosätta mina egna intressen. Vill inte leka. Mina pengar lägger jag hellre på mina kläder och upplevelser än galonbyxor och lego. Och jag vill inte höra att jag kommer förstå så småningom, att jag bara måste träffa den rätta, eller att min biologiska klocka kommer börja ticka högre.

Det här betyder inte att jag inte gläds åt för din skull när du skaffar de barn du längtat efter. Inte att jag inte kan tycka de är söta, inte heller att jag inte kan leka med dem när jag känner för dem eller sitta barnvakt någon gång.

Jag vill bara att vi pratar lite mer om att det inte är självklart att alla vill föröka sig. Okej?

Mitt utseende skrek på uppmärksamhet

Som liten (eller ja, ung) blev jag mobbad för mitt stora och fluffiga hår. Det var väl därför jag flippade över och skulle göra de mest galna grejer med mitt hår sen. Jag tror det började när jag upptäckte plattången och insåg att jag inte måste vara ett fluff i resten av mitt liv. Det kompletterades så småningom med olika stilar på smink och kläder, och alla skrek de "titta på mig!". Antagligen för att jag uppevde det som att ingen någonsin tittade på mig. Jag var obetydlig och osynlig och tog därför till alla trick för att någon skulle uppmärksamma min blotta existens. Jag var pop, hårdrock, synth, och bara allmänt färgsprakande.






Idag behöver jag inte skrika med utseendet längre. Vissa tycker jag är som förbytt i både personlighet och utseende men jag tycker allting handlar om den förändring alla människor borde göra vartefter åren går. Nämligen den som kommer av erfarenheter, insikter, förståelse och allt annat som jag inte har när jag är 20. Och även om jag allt som oftast kväver impulsen att be frisören, färga, kapa och crazyfrisera, så trivs jag verkligen alltid med min nuvarande stil. Feminin, klassisk, med långt hår (nåväl, snart så) och kläder i beige, brun, blekrosa, krämfärgat. Och såklart, ibland piffat med en färgklick.


Jag får ofta frågan varför jag har min megatatuering på ryggen, där jag i princip inte själv kan se den. Det är en del av det. Jag vet att det finns där, jag tvivlar inte på min egen röst, men jag behöver inte skrika hela tiden för att testa om andra hör.

Jag vill veta vem jag är

Jag tänker öppna lite provocerande och säga att det här ska handla om något jag tror män generellt gör i större utsträckning än kvinnor. För att de tar sig tiden, rätten och identifierar det som något män gör.

Jag vill lära känna mig själv.

Flickor blir tjejer som blir kvinnor och oavsett ålder hittar de oftast någon att ta hand om, gå upp i och åsidosätta jaget för. Kvinnor ombesörjer pojkvänner och äkta män, barn, hushåll, fikarast på arbetsplatsen, semesterresor för hela familjen och ligger konstant ett steg före. Män unnar sig tiden att kontemplera och reflektera. Jag ämnar göra som de.

Och jag började för länge sedan, ett plus som kommer med det feta minuset att vara (eller känna sig) ensam är att jag hinner resonera väldigt mycket med mig själv. Faktiskt dissekera upplevelser och mina egna reaktioner på dem, fundera på var jag står i frågor där det enligt samhället finns ett solklart svar på var jag borde stå.

Det handlar även om att känna kroppen. Att vara medveten om muskler, kemiska processer, vad som hänger ihop. EN livslång resa förstås men jag kan inte nog understryka hur mycket häftigare allt blir ju mer jag vet om hur jag fungerar. Och allt jag kan förebygga, förbättra, förutse.

Ger du dig själv tid att vara ditt eget sällskap?

Mitt namn och dess förmåga att förvirra

- Zofia? Zsofia?
- Nä, S-Z-O-F-I-A.
- Har du lagt till ett z för att det är lite coolt eller?
- Nä, det är ungerskt, min mamma är från Ungern.
- Jaha, talar du ungerska?
- Nej.

Om jag fått en femma för varje gång ovanstående konversation utspelat sig så hade jag inte varit miljonär men väl en aning kompenserad för de extra minuter som alltid ska tas till att bokstavera och förklara. Sen kan jag lova att i minst 50% av fallen blev stavningen ändå fel och mailet jag skulle få kommer inte fram, namnbrickan visar något outtalbart och så vidare.

Jag förstår att det är förvirrande för den som ser mitt namn att förstå var det där z kommer ifrån. Jag förstår också det märkliga när jag börjar bokstavera ett namn som du först hört uttalas som ett helt vanligt Sofia. Men ärligt talat, hur svårt kan  det vara?

Jag brukar börja med en helt vanlig bokstavering "S-Z-O-F-I-A". Möter jag då tveksamhet så försöker jag med varianten "Som ett vanligt Sofia fast du sätter in ett z mellan S och O". Förhoppningsvis når jag fram där. Men det är ändå inte alltid jag lyckas. Sista utvägen är "låt mig skriva det", "jag skickar dig ett mail" eller naturligtvis universallösningen;

"You can call me Al."

Tänkte inte på det...

Alltså, räkna hur många kändisar som är med i första videon. Alla har minst 1 PR-ansvarig. Kom ingen på att det kunde bli en reaktion som i videon nedanför?

#hälsohets och det tydliga kroppsspråket

Hashtaggen #hälsohets går varm på Twitter, frontad av bloggaren Lady Dahmer. Diskussionen rör huruvida vi hetsar varandra till att fokusera så mycket på vikt och sunda ideal till det att det helt går överstyr. Att kvinnor inte kan mötas utan att dels ursäkta sig för sina egna faktiska eller inbillade överflödiga kilon, samt påpeka varandras behov av att ta itu med dito och på detta några success stories om vägen till smalhet och lycka. Ok, I see your point. I really do. Samtidigt är jag kluven, för det är så många som verkligen mår dåligt av sin övervikt, och så många som behöver se andra lyckas för att själva ta steget. Jag blir själaglad då människor säger till mig att jag inspirerar dem till ett hälsosammare liv! Hell, vem hade trott det för 10 år sedan? 

Det som stör mig är att mycket ändå mynnar ut i att det inte skulle fungera med nyttig mat och motion. Och att överviktiga kan vara hälsosamma. För där ställer jag mig helt på tvären. Inse så att en tjock inte kan ha bättre kondis eller styrka än en smal, det vet jag nog. Men går personen inte ner i vikt (och inte lider av ngn sjukdom) så ligger energiintaget ändå på plus, och hälsosamt bör väl vara plusminusnoll?

kroppen är dundertydlig med hur den vill ha sitt bränsle, men du måste ge dig själv förutsättningarna att höra vad kroppen säger. Ungefär så här kommenterade jag för ett tag sedan på sarasworkout.se som för övrigt är en av mina inspirationskällor till träning: 

Mitt gamla ohälsosamma liv gör sig titt som tätt påmint genom psykiskt sug efter socker. Men min kropp är så galet tydlig med vad den vill ha och ej. Äter jag mer än typ tio godisar så får jag nästan sår i gommen och på tungan av sockret. Äter jag vitt mjöl så blir magen en ballong, tar jag pannkaka med sylt efter lunchärtsoppan så vill jag sova en timme senare. Kan man be om en bättre coach eller instruktionsbok?

Kontakter är inte medfödda

Bild av Chris Aliaga

"Det där har han ju fått genom kontakter". Kontakter, dessa mytomspunna existenser som utpekas som nycklar till jobb, lägenheter och allt möjligt som är lite besvärligt att komma över. Dessutom verkar de bara vara förunnat ett fåtal bortskämda människor, troligtvis har kontakterna också ärvts från föräldrarna. Så jävla orättvist.

Feeeel, fel, fel, fel fel, fel. Eller okej, det finns väl några som haft det väl förspänt från starten. Men de flesta människor som har "kontakter" har faktiskt arbetat upp dem själva. Mitt tips till dig som sitter och muttrar över din brist på dito, är att avlägga nyhetslöfte om att börja inventera, och bygga ditt kontaktnät. Det handlar om att tala med de du finner intressanta, presentera dig, bjuda till och våga stiga ur bekvämlighetszonen.

Jag började nätverka aktivt för ca 4 år sedan. Då hade jag inga kontakter, jag var alltid den som behövde kontakter av andra. Nu börjar arbetet betala sig. Nu är det jag som kan hjälpa andra kontakter jag har relationer till personer i olika branscher, i olika länder med olika bakgrunder och vi tycker om att hjälpa varandra.

Var inte rädd att be om en kontakt när du behöver det. Men kom ihåg att ge tillbaka, för då säkrar du relationen. Ok? Go!