Konsten att få livet att gå vidare

Jag känner mig så fruktansvärt redo att ta ett nytt steg i mitt liv. Ett stort och nödvändigt. Jag måste flytta på mig. Och många i min närhet vet redan att det är min absoluta målsättning att hitta sysselsättning i ett annat land till årsskiftet. Men just nu känns året oändligt långt och förändringen så avlägsen och osäker. Det är ett hårt jobb att fokusera på allt fantastiskt som ska hända innan dess; min resa till Wien, mina förhoppningsvis fler resor till ännu icke bestämda destinationer, ett Webcoast, en sommar, fler roliga erfarenheter på jobbet och så vidare.



Det finns så mycket jag gillar med min tillvaro här. Göteborg, lägenheten, ett fåtal vänner jag verkligen uppskattar, mitt numer starka professionella nätverk, tryggheten i att känna sin omgivning och veta hur den fungerar. Just därför är det dags. För tar jag inget steg nu så är jag kvar här minst tio år till, men utan att utvecklas på det sätt jag gjort genom att komma hit som helt aningslös 20-åring. De finaste människorna kommer finnas kvar i mitt liv, på ett eller annat sätt. Men jag behöver möta nya ansikten, namn och liv. Även om jag naturligtvis är fullständigt skräckslagen över att försätta mig i en sådan situation, komma till en plats där jag har noll koll och noll bekantskaper. Det är risker man får ta, nej, risker jag väljer att ta. För när jag står för stilla kommer mörkret smygande bakom mig, jagar. Det ska aldrig bli min verklighet.

Du som har ett tips om var jag kan vara behövd, tveka inte att höra av dig.

"Det värsta är trots allt inte att vara ful, utan att vara ointressant."

Bild: FreeDigitalPhotos.net

Ett citat från Alexander Bard, en man jag ofta finner just intressant. Och jag blir mer och mer klar över att en av meningarna med livet är att tillskansa sig kunskap. Till viss del praktisk sådan, att prova olika arbetsuppgifter, hänga taklampor utan hjälp och hitta i en ny stad, men framför allt den information du kan läsa och lyssna dig till.

Människor besitter så mycket kunskap och teorier, och en mix av dessa skapar mina egna tankar. Men det är lätt att bli bekväm, känna att jag kan det jag behöver kunna och förtjänar att koppla av och kolla på Maria Montazami nu. Men hur intressant är du egentligen om dina samtalsämnen är begränsade till hollywoodfruar, Mello, familjen och jobbet?

Självklart är det perfekta trefika-topics men jag vill ju ha djupare samtal än så. Och då måste jag läsa böcker, se dokumentärer och lyssna på obskyra podcasts om så bara för att bli övertygad om att det där håller jag åtminstone inte med om. Jag känner mig dum när jag inte fyllt på ordentligt bakom pannbenet. Därför gör jag det till en del av min vardag, att bli mer allmänbildad, mer medveten, mer genomtänkt. Och fan vad mycket tryggare jag känner mig.

Min kropp är fin och fungerande

När jag yogar tycker jag om min kropp. Och missta mig inte för någon proffs-yogi, jag är en glad amatör som en gång i veckan går på supercoola Pias klasser på Ullevi och gång efter annan förundras över hur skönt det är att andas medvetet samtidigt som jag utövar ganska tuff styrke- och balansträning. Men jag står där framför spegeln, försöker sträcka kroppen åt alla håll och kanter, vrider och vänder, höjer och sänker. Jag är inte smalast eller tjockast, inte starkast eller svagast, men jag är funktionell. Jag blir medveten om kroppens alla muskler, och trots att jag i spegeln ser mig som en tjej med för breda höfter och rumpa så ser jag en lång tjej, med fina kurvor, som kan hålla balansen på ett ben medan det andra fälls utåt och armarna hålls uppåt. Jag fäller benen över huvudet i plogen och ser mitt överflödiga fett på magen blottas när linnet åker ner men kan på riktigt fokusera på att fan vad coolt att jag kan stå på skulderbladen och sedan rulla ihop mig till en boll.

Jag får kommentarer då och då, när vi hamnar i samtal om träning och kost, att du behöver ju inte gå ner i vikt. Nej, jag vet, jag behöver inte. Men jag identifierar mig med ett mer atletiskt ideal än jag kan visa i min egen kropp. Samtidigt måste jag erkänna för mig själv att jag är inte beredd att offra all god mat och dryck bara för att vara fit. Inte annat än i perioder i alla fall. Så jag tränar. Och yogar. Och försöker förstå att när någon säger att min kropp är fin, så är det inte bara för att vara snäll.

Surdegar

I fyra år har jag handlat i min ICA-butik, häromsdagen skaffade jag ICA-kort. Det gör mig lite ont att veta hur mycket bonus jag missat, enbart på grund av ren lathet. Idag ska jag till tandläkaren, det var ju inte igår. Jag lovar, vilken dag som helst nu kommer jag styra upp det där pensionssparandet också.
Surdegar, you gotta love 'em.

Lär dig ta en komplimang

Jag har så höga krav på mig själv hela tiden, och om jag inte är nöjd med min insats så får ingen annan heller vara nöjd med den. Jag vet inte hur många gånger jag mottagit en komplimang med en invändning. Nja det blev en nödlösning, det där är inte färdigt, nej jag är för odisciplinerad, äh det var ju fem kilo jag skulle gå ner inte två och så vidare och så vidare.

Jag fick en väldigt bra slap in the face när en vän sa "om du tyckte din vän är duktig och sa det till henne och hon bara ignorerade det och tyckte att det inte spelade någon roll, hur skulle det kännas för dig?" Hoppsan. Kanske borde beakta att det inte bara är jag, jag, jag utan ett utbyte av känslor. Så säg till mig när jag är sådär dum, jag lär mig sakta men säkert att säga tack. Nästa steg är att inte ändå göra invändningen tyst för mig själv.

Ninna-na-ni-nanna, ni-nanna na-ni-na

Jag har lovat mig själv att läsa minst en bok i månaden under 2013. Blev lite försenade med den första men den var å andra sidan rätt tjock. Vi tolererar inga förlorare av Britt-Marie Mattsson är en lättsmält men likväl tydligt porträtterande bok om klanen Kennedys levnadsöden. En roman baserad på verkligheten, människorna och de historiska händelserna. Jag drogs med i dramatiken, faschinerades av relationerna och karaktärerna. Det var en annan tid, men samtidigt så lik den vi lever i nu. Betyg? Kanske 7/10. Nästa bok? Ryssland - En europeisk civilisationshistoria av Kristian Gerner.

Att hålla kontakten på riktigt

Varje gång jag slutat på ett jobb eller avslutat ett projekt så har det inneburit en typ av avsked från de människor jag tillbringat minst 8 timmar med varje vardag. Vi har lärt känna varandra, pratat även om annat än jobb och ibland kanske umgåtts också utanför arbetstid. I avskedet brukar ingå ett snudd på obligatoriskt "Vi måste ju hålla kontakten", "Vi får ta en öl/fika/whatever", "Jag kommer tillbaka och hälsar på". Hur kommer det sig att dessa möten i de flesta fall blir väldigt sällsynta, och relationen istället övergår till en gilla-varandras-statusar-på-Facebook-vänskap?

Är det latmasken som spökar eller är våra relationer kanske mer beroende av den fysiska närvarons frekvens än vad vi vill erkänna? Kanske är inte saknaden svårare än att det räcker med den digitala insynen i den tidigare vänskapen. Jag tror det är lite både och. Att det är lite för enkelt att hålla sig uppdaterad på händelser i människors liv, på gott och ont. Vi missar inte om någon flyttar, byter jobb, ser världens bästa spelning någonsin eller träffar sin stora kärlek. Men å andra sidan får vi bara skrapa på ytan. Jag hatar när jag får frågan Hur mår du? För hur ska jag kunna svara på det? Det tar mig minst en timme eller mer i samtal med en vän innan jag känner mig avslappnad nog att prata om saker som verkligen kommer från insidan. Nåväl.
Hur svårt kan det vara? Ansträng dig och våga vara den som styr upp att ses även om det känns som att någon annan kan väl fixa det. Jag ångrar väldigt sällan de tillfällen då jag ser till att träffa någon jag inte sett på länge. Och efter att ha avhandlat Jag såg på Facebook att du... så finns det så mycket mer att tala om. För både jag och du är så mycket mer än ett face.

Bristningar i den perfekta ytan

Jag är en sådan som jämför mig med andra. Jag ska inte hävda att vi alla gör det men jag erkänner i alla fall. Och det gäller både prestation och utseende. För som föredetta tjockis och numer konstant kroppsreflekterande är det för mig nästan oundvikligt att i livet i allmänhet och på gymmet i synnerhet ställa mig frågan Är hon smalare än jag?

Trots att jag är medveten om snedvridna ideal, baserade på välsminkade modeller poserandes på retuscherade bilder, så tror jag mig ha en idé om hur min kropp borde se ut. Då är det bra med en reality check som den jag fick häromdagen.

Jag står i omklädningrummet på ett gym och ett par skåp bort står en annan tjej och byter om. I ögonvrån noterar jag att hon har en snygg kropp och speciellt tydliga magmuskler. Jag som nyss sett mig i spegeln och tyckt att min kropp ändå såg rätt okej ut slängs genast ner i det svarta hålet av tjockångest. Sen vänder tjejen på sig och jag kan inte undgå att se att hon har celluliter! Denna fantastiskt snygga kropp har gropar i låren, precis som jag.

Reality check. Ett fåtal kvinnor har lika felfria kroppar som bilderna visar, alla andra har skavanker som vi är bättre eller sämre på att dölja i hur vi klär oss. Sen är jag fullt medveten om att min kropp fortfarande har en lång väg att vandra om den ska vara på riktigt "i form". Men ändå, det känns skönt att veta att jag är ungefär lika operfekt som de flesta

Är du på väg eller?

Jag respekterar dig och din tid, tror att den är så pass värdefull. för dig så att jag inte vill slösa bort den. Därför gör jag en ansträngning och planerar så att jag ska möta dig vid den tid som avtalas. Varför känner inte du likadant? Varför värderar du inte min tid högre än så?

Intressant nog uppstår frågeställningen ofta ihop med bekanta som är företagare. Många är mycket punktliga med sina kunder men när de möter sina vänner så resonerar de så att denne är mer förlåtande om den drabbas av en sen ankomst. Problemet är ju att det är dessa vänner som ska rekommendera dig och kunna intyga att du är en noggrann och punktlig person. Och då spelar det ingen roll hur punktlig du är i andra sammanhang, om du inte är det med mig.

Är jag så jävla uptight som inte vill stå och stampa i tio, femton eller tjugo minuter för att du inte orkar kliva upp, eller klä på dig eller släppa ett telefonsamtal? Kanske? Men fatta vad glad jag blev igår när jag två minuter i tolv klev in på lunchrestaurangen, och två minuter senare fick syn på mitt sällskap som säger
- Ursäkta om du fick vänta.

Detta dessutom i Stockholm, där jag måste planera resor i kollektivtrafik, ha marginal er för att jag kanske inte hittar och så vidare. It can, be done people. So why don't you?