Lobbyismen, moralen och pekfingret

Ja, jag vet att det går emot allt klokt att över huvud taget besöka aftonbladet.se. Men jag gör det ändå ibland, och nu möttes jag inte bara av sedvanligt kändisdravel och väderprognoser, utan också en tidning på krigsstigen mot lobbyism. Nog för att Sverige kan ses som en oskyldig lilleputt med huvudet i sanden och Bullerby-självbild i jämförelse med till exempel politikens högborg USA, men inte trodde vi väl att lobbyism inte förekommer? Nej kanske är det precis som det verkar, att man gör skillnad på folk och folk, så att det i det här fallet helt enkelt är en moralfråga att före detta politiker du agerar inom PR. Jag vill gärna ge exempel på några synnerligen intressanta formuleringar i den här artikeln som avviker från allt vad journalistisk objektivitet innebär:

Alla jobbade tidigare i riksdagen eller på regeringskansliet och har nu bytt sida.

I riksdag och regeringkansli arbetar alltså enbart idealister vars enda mål i livet är att tjäna sina medborgare väl och representera väljarnas åsikter, för ett bättre Sverige! På andra sidan, där sitter de onda, mörka makterna, de som med retorik, statistik och ett välsmort munläder försöker påverka.


Han valdes in i riksdagen för Moderaterna 2006 - men hoppade av nästan omedelbart när lobbyistbyrån JKL öppnade plånboken.

Här talar vi tydligen om ett rötägg till politiker, en som inte enbart drevs av just viljan att skapa ett bättre samhälle och representera folket, utan också gick efter vad han tyckte var roligt att jobba med och den lön som kom med jobbet. En riktig politiker vill väl inte ha en fet plånbok, nejnej, medborgarlön för tusan. Eller?

Varför ska inte en före detta politiker få jobba med lobbyism? Det handlar trots allt om före detta politiker, de som inte längre har ett officiellt uppdrag. Visst har de ett värdefullt kontaktnätverk i den politiska sfären, men då får vi nog börja attackera fler branscher för så ser det ut överallt. Lobbyism kan förstås handla om att försköna sanningar, få en lösning att se mer attraktiv ut än vad den i verkligheten är, men så fungerar försäljning. Vi säljer alla sanningar och verkligheter till varandra, dagligen. Utan lobbyism skulle vi antagligen sitta med en ganska begränsad bild av helheten. Sen är det upp till de styrande att granska, jämföra, och inte låta sig luras. Och jag tycker det är i den änden media borde belysa med några rejäla bygglampor. Låt säljarna försöka sälja, och ta en titt på hur många obesiktigade sanningar våra politiker köper istället.

Uppdatering: Nu även intressant replik på dn.se

Lottomiljonären

Om jag blir miljonär på lotteri / ska jag köpa plastik-kirurgi / Ja tänk er hur snygg jag då skulle bli / Om jag blir miljonär på lotteri / ska jag vika ut mig i nåt magazin / tänk vad populär jag då skulle bli
Minns ni Jumper?

Hakar på Suzannes inlägg om vad jag skulle göra om jag fick massor med pengar, apropå den gigantiska Lotto-vinsten som delades ut förra veckan. Så, om jag vann sådär sanslöst mycket pengar skulle jag:

• Betala bostäder och andra omkostnader för mina närmaste
• Sälja min lägenhet och flytta till New York
• Investera en del i trygga grejer
• Investera en del i roliga grejer som jag tror på och vill stödja

Och köpa så inihelvetes snygga kläder, skor och accessoarer förstås. Men i övrigt så är det så mycket ägodelar som är onödiga, som snarare är kopplade till begränsningar. Visst, bodde jag kvar i Sverige skulle jag väl köpa en fancy bil men behöver jag den i N.Y? Jag skulle kunna köpa en häst men då är jag ju låst till den, är det inte roligare att åka en vecka till en hästgård då?

Hade jag pengarna hade jag köpt mig så vansinnigt mycket frihet åt mig och de jag älskar. Och jag vill understryka att det här är inte en dröm, det är något som är fullt uppnåeligt. Dock har jag inget emot om det kommer via Lotto istället för 30 års hårt arbete. Jag lovar att jag kommer uppskatta varenda krona minst lika mycket oavsett.


Bild: digitalart / FreeDigitalPhotos.net

Anställd, egen och mittimellan

Att gräset skulle vara grönare på andra sidan är knappast något nytt, alltid vill en ha det en inte har. Jag var länge anställd, tills jag fick nog och exploderade i två år av fritt egenföretagande. Då började jag känna att det var lite väl lösa boliner att konstant jaga konsultuppdrag och helt lämpligt kom då erbjudandet att gå in i en start-up. Det perfekta mellantinget! Jag var anställd men slet med alla entreprenörens utmaningar. Och nu är jag anställd på ett "vanligt" företag. vad tror ni jag börjar fundera på? Jo så klart att sakna friheten att skapa mina arbetstider, drömma om nästa kontorsplats, jaga drömkunder och milstolpar. Men blir jag någonsin företagare igen så blir det tillsammans med någon. Det passade inte mig att vara helt utlämnad till mina egna idéer, jag är som mest kreativ när jag sjunger duett.

Och egentligen trivs jag med att vara anställd, men jag är rätt sugen på att vara mer ute bland folk. Nätverka, prata med kunder, få feeling. Jag är inte bara bra på att skriva, jag är en hejare på att prata också. Min vän Sofia sa en enkel men fin sak idag, "var inte rädd för att följa din dröm, även om den ändras". Det är så det är, jag förändras, och mina drömmar med mig.

Du och jag döden

Det är inte bara snack när jag talar om att leva varje dag istället för att uthärda den, eftersom livet kan vara slut imorgon. Jag går nämligen med dagliga funderingar kring när jag kommer dö, och mesta delen av tiden är jag övertygad om att det kommer ske i förtid. Mest tror jag att jag kommer drabbas av cancer med snabbt förlopp. Det är ju inte helt osannolikt. Ännu mer sannolikt är att jag invaggad in en podcast traskar ut framför en spårvagn. Någonstans däremellan tror jag att jag att bilen jag färdas i ska hamna i en krock. Märkligt nog har jag hittills inte reflekterat över risken att bli påkörd när jag cyklar, däremot att jag själv skulle kunna cykla in i en fotgängare. Hmm. På den helt verklighetsfrånvända änden av tankelinan finns mina väl planerade flyktvägar i händelse av brand eller inbrott i min lägenhet.

Eller är det i ren självupptagenhet jag hamnar i de här tankegångarna? För att få fundera på vem so skulle sakna mig, om jag har sparat mina lösenord på ett ställe där rätt person kan hitta och ta hand om dem och vad som skulle bli mitt eftermäle. Hon kom, hon såg, hon twittrade. Jag ska fan ha en katt på min gravsten. En svart silhuett av en katt, så nu har ni fått det skriftligt så behöver ni inte fundera på en duva eller något platt citat.

Kanske kommer det med ensamheten, att lära sig vandra med döden vid sin sida. Gud så pretentiöst det låter, men det är en del av mig, pretentionerna. Och i grunden är det väl något positivt att vara förberedd? Så typiskt mig, att försöka planera hela vägen ner i graven. Men lustigt nog skänker det mig en trygghet, lite som att om jag förväntar mig att jag inte får 100 år på jorden så blir jag desto mer tacksam för varje dag jag får hänga här med er.

Multi-fail med multikompetens

Ska verkligen alla kunna allt? Nog för att jag förespråkar att odla sin nyfikenhet och aldrig sluta lära sig, men det oroar mig att det på så många arbetsplatser rör sig mot ett format där alla ska kunna göra allt. Istället för att låta människor göra det de är riktigt bra på, och/eller är utbildade till, så skapas mittimellantjänster där ingen är riktigt bra på något. Ja, nu blir det väl lite av ett jobbinlägg, men eftersom det förekommer i min omgivning så har det väl rätt att ta plats i min blogg.

Människor lägger ner tid och pengar på att bli bra på på bokföring, formgivning, försäljning eller något annat skrå som faktiskt kräver sin specialist. Men med ekonomin som främsta argument bryts det ner till "hur svårt kan det va?" och plötsligt sitter VD:n och photoshoppar medan AD:n gör månadens momsrapport. Kortsiktigt bra för ekonomin, långsiktigt förödande för affärerna.

Det finns en gigantisk skillnad mellan att klara av och kunna. Bara för att du gått svensk grundskola och fått godkänt i svenska betyder det inte att du bör skriva i professionella sammanhang, bara för att du kan hantera en kassa-apparat betyder det inte att du kan sälja. Med attityden att alla ska göra allt kommer kvaliteten att sjunka drastiskt. Jag har sett, och ser det fortfarande hända. Ge chansen till den som gärna vill testa på nya uppgifter, uppmuntra nyfikenhet, men lägg aldrig resultatmässiga förväntningar på någon som inte kommit till dig för att göra just det du nu ber om.

Lyssna på magen, den vet

Det här är inte bara en uppmaning, det är en order, riktad lika mycket till mig själv som till dig som läser det här inlägget. Lyssna alltid på magkänslan. Lyssna och lita på den, för även om den inte ger dig ett fullständigt facit så leder den rätt. Jag kan inte säga hur många gånger jag har låtit just magkänslan styra mig rätt men jag vet precis de gånger då jag gått emot den, och vilka konsekvenser det fått. De har aldrig varit positiva. Så jag kanske trodde att jag redan lärt mig.

Men i det som kanske varit mitt livs viktigaste känsla, så lät jag istället rädslan styra. Trodde att mitt huvud visste bättre än magen, och hjärtat. Nu tar jag konsekvenserna.

Och jag märker att det är lätt att trilla dit. Rädslor behöver inte vara påtagliga som skräckslagna skrik eller av en liten spindel framkallade svettningar för att påverka mig. Eller dig. Det räcker med att titta över kanten på den trygga platån. Utanför kanten väntar det okända, kanske paradiset men det skulle ju även kunna vara helvetesgapet. Men min magkänsla säger att jag borde hoppa igen. Man får faktiskt ta på dig lite fallskärmar och grejer men hoppet måste göras. 

För varje dag som går blir jag mer och mer övertygad om att det är min förbannade plikt att leva varje dag, inte bara uthärda. Livet kan inte vara en väntan på sommar, semester, julafton eller Thailand. Det måste hända hela tiden. Särskilt eftersom det kan ta slut när som helst. Jag kan få ett cancerbesked eller titta för länge på mobilen när jag korsar en gata. Då vore det ju rätt surt om de senaste månaderna bara varit en väntan, istället för ett liv.

Så jag ska hoppa, och och jag ska låta glädjen vara viktigare än sorgen. För även om det känns som att jag för närvarande är lite motarbetat av livet, så är det faktiskt jag som bestämmer över min del i det. Det är mitt ansvar att göra det bästa av vad som finns att tillgå, och det är så vansinnigt mycket mer än vad de flesta vågar ta in. Men min mage vet.

Från ord till handling

Det är så vansinnigt viktigt att ta itu med saker medan inspirationen är varm. Efter bara några timmar kan den ha svalnat och då är det plötsligt uppförsbacke igen, även om jag alldeles nyss var övertygad om alla saker som jag SKA göra NU. Så det här med "från ord till handling" ska vara mer än ett motto, det ska vara en regel. Om jag vill att något ska hända förstås.

I helgen var jag i Wien, besökte vänner och fick inspiration. Jag får alltid inspiration av nya miljöer och människor, men att umgås med människor som själva är i konstant aktiv utveckling ger det lilla extra. Så igår kväll tog jag itu med en viktig sak som ska innebära förändring, och idag ytterligare en (samt researchade för en tredje). Men det är lika bra att jag säger det här högt, s¨å får jag pressen på mig att genomföra det under överskådlig tid.

Jag ska skriva färdigt mitt bokmanus. Skönlitteratur, och hittills bara typ 10 sidor och en massa tankar samt dålig disciplin. Min action var att skaffa mig en författarcoach. En bekant från förr som jag tog upp kontakten med, och som imponerande nog ger ut sin första roman i år! Det finns också en tanke om att kanske hyra ett ställe några veckor i sommar för att skriva, istället för "vanlig" semester.

Vet du förresten någon som vill hyra ut eller bytlåna lägenhet så kan du ju hojta. Typ vilket varmt land som helst är bra, men jag är rätt sugen på Frankrike. Jag kommer ta med min fina mugg från Tidningen Skriva.