Det politiska idealet i sociala medier

Det klagas på de som verkar upprätthålla bilden av det perfekta livet på Facebook. Det är ett evigt gnäll om prestationsångesten som framkallas av andras joggingrundor, räkmackor och shabby chic-byråer och Thailands-resor. I ärlighetens namn kunde jag inte bry mig mindre, kul för dem om de är lyckliga. Jag stör mig på något helt annat, nämligen det politiska idealet som sprider sig som en löpeld i sociala medier.
Varje vecka (snart är det nog varje dag) finns en ny bild, artikel eller video som är de "rätta" att dela. Svältande barn, rätten att få visa det kvinnliga könsorganet i närbild, blodiga "rebeller", och såklart, frustrerade ungdomar i valfri förort som hävdar sin rätt att kasta sten och bränna bilar som reaktion på sin egen oförmåga att ta del av det svenska samhället.

Jag ser till min glädje att det är inte 100% av mitt flöde som tycker synd om ynglingarna, att det faktiskt finns kritiska röster som frågar varför det verkar finnas förmildrande omständigheter kring att låta rättsväsendet tappa kontrollen över landet. De sätter stadsdelarna i skräck och det är inte ett dugg synd om dem. Media ömsom viftar med blodtörstiga kameror för att få intervjuer med de maskerade (!) terroristerna, ömsom skriver krönikor med e min som skulle få Dagens Lokaltidningsbesvikelse att blekna. Vad gööööör politikerna? De gör varken till eller från, de som verkligen gör något är polisen, eftersom det är deras jobb, och för det får de en stenskur i huvudet och rasist-anklagelser. Hey, vi kan kalla dem idiotjävlar istället, är de mindre kränkta då?

Det finns inga ursäkter för att ta till våld för att göra sin röst hörd, men det är minst lika illa att försvara de som ändå gör det. Alla har alltid ett val, även om vissa har sämre förutsättningar än andra. Jag har bott i Bergsjön och Hjällbo, det skiljer sig antagligen inte mycket från Husby. och tänk, jag har ändå inga sympatier med de som nu tar kontroll över både stad och löpsedlar. Och avrundar med en gammal klassiker:

När det inte var rätt person som gjorde fel

Det kan bli så fel på så många sätt. Och återigen kommer jag tillbaka till det moraliska pekfingret som riktas mot den som utnyttjar en lucka i lagen. Jag syftar på Le pain francais, cafékedjan som satte i system att ta in anställda med lönebidrag för att kunna hålla nere kostnader och hålla uppe etableringstakt. Och nej, det här är inget försvarstal för dem, men det är en stilla fundering varför vi inte är mer upprörda över handläggaren på Arbetsförmedlingen som möjliggjorde detta. Arbetsförmedlingen, drivet av skattepengar och deras lönebidrag, skattepengar, som används på ett sätt som knappast kan ses som okej. Men det är företaget, som utnyttjar möjligheten som får bära hundhuvudet när GP går på krigsstigen.
Och hanteringen från deras håll må varit allt annat än bra, ett öppet brev på en köpt helsida i Metro häromdagen skapade mest bilden av att de verkligen hade något att dölja.

Timbro som var först med att ifrågasätta om den här granskningen verkligen var korrekt i sina slutsatser. Men efter det har storyn tagit några varv ner i den sedvanliga mediespiralen, folk mumsar vidare på fyllda baguetter och Arbetsförmedlingen (vars verksamhet inte ens behöver ytterligare en anledning att granskas) fortsätter pytsa ut människor på låtsasjobb eller dito "utbildningar. Men det som hänger kvar i de flestas minnen är de fula caféägarna som var taskiga mot anställda, i mitt sinne sitter en gnagande tanke om att man bara lyft på ett lock men snabbt stängde det igen eftersom det uppenbarade sig så mycket skit i fel hörn.

Den som lånar ut pengen är inte den enda skurken

I mitt senaste inlägg tog jag upp en fråga där jag ansåg att man väljer att belysa fel ände av problemet. Ett annat aktuellt exempel på detta är företeelsen sms-lån. Det kommer konstant nya larm om hur svenskarna i allt större utsträckning skuldsätter sig via snabba smålån, ofta enkelt administrerade via ett sms. Och media går på företagen som lånar ut pengarna, och nu även företagen som köper upp dessa skulder och tjänar ytterligare pengar på dem.

Men ingen talar om att vi har ett regelverk som underlättar för dessa företag att växa och frodas. För att använda Wikipedias formulering:

I Sverige kräver denna typ av blancoutlåningsverksamhet bara att företag gör en registreringsanmälan till Finansinspektionen och behöver ej något tillstånd. (Dock har många företag i branschen inte ens uppfyllt kraven på registrering.)

Det innebär alltså att dessa företag som bedriver en väldigt nischad typ av bankverksamhet inte på något sätt lyder under samma regelverk som "vanliga" banker, på grund av att de summor som lånas ut var för sig är alldeles för små. Som i så många andra fall har vi alltså en effekt av ett föråldrat system som inte hänger med i marknadens utveckling. Och så pekar vi på företagen, återigen det moraliska pekfingret, "ni borde inte utnyttja människor på det här sättet, även om det är fullt tillåtet" (faktiskt påbjudet). Och vi säger till människorna att "ni borde veta bättre, den som är satt i skuld är icke fri".

Men var är fingret som pekar på staten och säger "hallå, reglera lite innan befolkningen lever i rännstenen"
.