Vintern rasat och så vidare

Nämen ha en fin valborgsmässoafton då. Jag ämnar dricka cava, på respektfullt avstånd från cortégen. Elda säkert, skit i smällarna, och bli inte för full.

 

Operera ögonen

Jag är ju förbaskat närsynt, -4 och -5. Jag är så jäkla rädd för att lägga mig under en laser men nu har snart önskan om att slippa glasögon och att få vakna och se tagit över. Så, vem har erfarenheter av detta. Vem kan rekommendera en klinik i Göteborg?

Blommor är inte bara för den som slutar

Nu ska jag bjussa på ett fantastiskt tips till dig som har anställt en ny person på jobbet. Idag hade jag min första arbetsdag på nytt jobb. Man blir fullständigt överöst av ny information, många ansikten, namn, lokaler att hitta i och planer att förstå. På måndagsmötet var det ingen överraskning att personen jag ska vikariera för fick en härlig blomma, men desto mer otippat att jag också fick en redig kvast! Kan man känna sig mer välkommen? Så himla fint av Chalmers Innovation, nu är jag än mer peppad för dag två!

Sol i sinne

Alltså denna solhelg! Lyckoruset. Det förhöjda allmäntillståndet. Det ultimata utgångsläget. I love you värme. Jag må vara från Norrland, det betyder inte att jag är ett dugg kyltålig. Det enda minuset jag kan komma på är möjligtvis att det får mig att äta lite för mycket glass för mitt midjemåtts bästa.

Fröken Szofias känsla för sommar

Jag är så vansinnigt väderkänslig. Frusen är jag om det inte är minst 20 grader (ute som inne). 10 månader om året går jag med axlarna uppdragna till öronen och får spendera multum på massörer som knådar ut mina spända nack- och ryggmuskler. Regnar det blir jag butter, blåser det vill jag bara stanna inne. Med några få undantag, typ "en härligt stormig höstdag" eller "mitt i ett ljumt sommarregn" så är jag bara lycklig när det är tillräckligt varmt. Ergo har jag förstått att jag omöjligt kan leva resten av mitt liv i Sverige. Jag ska bara hitta en lämpligt sätt att bege mig, alltså hitta någon typ av jobb och sammanhang att flytta till. och exakt var vet jag inte heller. Bara det inte är ett land där man måste intala sig själv att "det är fint med årstider" och "vad vore julen utan snö".

Så går mina tankar idag, när jag äntligen fick gå över till ljusblå-jeans-och-vit-tisha-outfiten.

Walt Disney's & Salvador Dali

Bildbomb från Paris

Jag har jobb igen

Idag skrev jag på ett nytt anställningsavtal. En arbetsplats som passar mina intressen och en tjänst som lämnar utrymme för egna projekt. Ergo paniken avblåst.

Maten väger tungt

Det här med mat. Jag älskar att äta (och dricka), och min kropp älskar att lagra dessa extrakalorier i ett mysigt fettlager på kroppen. Därför är jag en periodare som lever mestadels nyttigt (med avbrott för vin) och när jag släpper på tyglarna så släpper jag dem verkligen. Och semester är släppta tyglar, det är en princip jag inte ruckar på. Därför har Paris varit kalasdagar med måltider och fikor där kolhydraterna hopat sig och sockret skrattat mig i ansiktet. Gott, gotti, gott gott men det är verkligen härligt att få komma tillbaka till sina gamla vanor också. Kokta ägg till frukost, grönsaker och keso med nötter och frön till lunch och snart blir det rökt makrill med en potatis/sparris-sallad till middag. Och jag har gått 10 km. Men visst, jag klämde just det andra glaset prosecco. Balans, jojo, kalla det vad du vill. Så länge jag klarar skämsgränsen på vågen så är det bara att köra!

Paris dag 5

Jag vill säga att vi åkte hem supernöjda, men det blev smolk i bägaren. Men inledningsvis förgyllde en visit i Eiffeltornet vår dag, och trots en surfi**a till receptionist som tog tillbaka löftet o. Senare utveckling så var vi på gott humör. Tills en klåfingrig jävel norpade mammas iPhone på bussen på väg till Gare du Nord, där vi skulle ta tåget ut till flygplatsen. Ett paniksamtal senare ar luren spärrad och utöver den var det bara ett körkort som gick förlorat, men ändå. Så surt. Tjuvar alltså, jag har verkligen inget till övers för de som inte kan skilja på mitt och ditt. Nu ska jag tåga mig hem till Göteborg, lägga mig i min säng och reflektera över det bisarra i att jag i morse befann mig på Eiffeltornets topp.

Paris dag 4

Modern är som sagt gravt förkyld (känner att min egen dos av eländet är på ingång) och det fick avgöra när vi beslutade att inte åka till Versailles idag. Istället blev det loppmarknaden vid Porte de Vanves och äntligen var vädret på vår sida. Solen tittade fram med jämna mellanrum och genast blev livet så mycket lättare.

Vi passade på att stifta bekantskap med Napoleon Bonapartes hustru Josephine som förärats en utställning på Palais du Luxembourg, och låt mig säga att det var inte bara Nappe som var modell kortare. De klämningarna såg ut att passa en tioåring.

En crêpe senare tog vi oss an Notre Dame (utifrån, kön var lite för respektingivande) och ungefär där var mammas krafter slut. Vi ska nog få i oss lite middag också, men imorgon åker vi. Vilket dock inte innebär att vi är klara, utan att vi sparat Eiffeltornet till sist. Mina mardrömmars kö väntar...

http://youtu.be/YIQAmSjeHnM

Paris dag 3

Eventuellt ligger jag på hotellrummet i Montmartre, surfar och sörplar mousserande rosévin. Mitt resesällskap, tillika min mor, har blivit dödsförkyld och när inte ens synen av Jaeger-Lecoultre-klockor inne på Gallerie Lafayette kunde muntra upp henne, ja då var det dags att lägga ner verksamheten.

I rättvisans namn har vi idag faktiskt tappert avverkat de fantastiska antikvitetsbutikerna och loppisgatorna på le Marché aux Puces de Saint-Ouen och gått upp till Sacre-Coeur (och ner igen).

Detta dagen efter baletten som slutade 23.30 då de ryska mästarna dansat sig igenom tre akters svanhopp till Tjajkovskij. Helt ärligt nu, det var fantastiskt.

Om den ömma modern vaknar ikväll blir det bröd, brie och en film på paddan. Jag tänkte nämligen att hon skulle orka åka till Versailles i morgon...

Paris dag 2

Jag känner mig som barnen i Pippi Långstrump-filmen som trycker sina ansikten mot godisbutikens fönster. Jag hade lätt kunnat lämna flåsande avtryck hos Salvatore Ferragamo, Guccci, YSL och Prada. Men även om jag (ännu) inte kan shoppa 20 000-kronors skor så är all färg och form otroligt inspirerande. Paris har bjudit på ganska svalt väder men med bitvis solsken som tinat upp oss emellanåt. Idén om Eiffeltornet sprack när vi såg köerna, och insåg att vi gör ett nytt försök på måndag men då mycket tidigare. Istället har vi gått, gått och gått, Champs-Élysées från Triumfbågen till Place de Vendome och lyxiga Rue St Honoré till Jardin de Tuileries. Ikväll ser vi Bolsjojbaletten dansa Svansjön i ett gästspel på Palais de Congrés.

Paris dag 1

Halv sex vaknade jag i min säng, nu somnar jag snart i en hotelldito i Montmartre. Jag har sagt bonjour, au revor och merci beaucoup och imorgon ska jag gå de 1665 trappstegen upp i Eiffeltornet. Då får man nämligen äta croissanter till frukost.

Sol i sinne

Lyckan när pusselbitar faller på plats och den närmaste framtiden börjar utkristallisera sig. I morgon flyger jag till Paris, med lätt hjärta.

En lista för oss internetnördar

Bloggare brukar ju skriva en del listor, men det är oftast samma frågor (favoritmat, finaste minne, första kärlek, blaha-blaha). Så nu tänkte jag ge oss internetnördar en lista! Jag börjar med att fylla i den själv, hakar du på så länka gärna hit så jag kan gå in och läsa. Och lägg gärna till fler frågor som du tycker passar! Alltså:

Heter: Szofia Jakobsson
Heter på Twitter: szofiaj
Mitt första etablerade internetnick: PopDarlingen
Mitt nätverk hemma heter: Bonjour Tristesse
Föredraget operativsystem: iOS
Enheter jag surfar på: 1 MacBook Pro, 1 MacBook Air, 1 iPhone 5S, 1 iPad Mini
Domäner jag äger: szofia.se, followme.se, followmemarketing.se, kanske någon mer som jag glömt...
Antal sajter/bloggar jag förvaltar: 3
Mest använda internetförkortning: Lol
Antal aktiva skärmar en vanlig kväll: 3-4

Tänk om Sverige hade gillat företagsamhet

Där sitter vi, två stycken utan anställning på grund av ett hastigt påkommet ägarbyte hos vår arbetsgivare. Och vårt problem är inte vad vi ska göra, utan vad vi ska välja bort, vilka vi tror att vi kommer längst tillsammans med, och vad som är en långsiktigt smart investering. Man blir som man umgås, och jag kan inte låta bli att tänka, att tänk om alla arbetslösa aktiverade sig på det här sättet. Tänk om Arbetsförmedlingen tog vara på kunniga människor och fick dem att slå sina kloka huvuden ihop? Tänk om svenska lagar och regler underlättade för människor att starta företag när de är arbetslösa, istället för att motarbeta det? Undrar hur vårt land hade sett ut då?

Varför katter är bättre än hundar

Jag har också trillat dit

Jag och min vän diskuterade tv-serier, jag hävdade bestämt att Game of Thrones inte var min grej. Han yrkade på att jag var tvungen att ge det fyra avsnitt, var jag inte fast då så accepterade han mitt ointresse. Låt mig säga så här, jag avslutade just säsong 1, klockan är 22:30 och det finns inte på kartan att inte ta minst ett avsnitt från säsong 2 innan jag somnar. Damn you.

Vill du ha mindre hat är du välkommen till Superettan

Jag skrev ett inlägg i efterdyningarna av djurgårdssupportern som mötte sittöde i Helsingborg. Det förblev ett utkast, men det innehöll bland annat tankar kring Helsingborg, en av de städer jag upplevt som tillrest supporter och inte alls har så trevliga minnen av. Det handlade också om rätten att få hysa mindre vänliga känslor för sin motståndare, så länge man inte ger fysiskt uttryck för det. Men framför allt ville jag trycka på det faktum att människor är eller blir dumma i grupp och om vi var och en vågar vara lite smarta och säga ifrån innan det går överstyr, ja då kan vi slippa den mesta av den här skiten. Så detta om detta.


På söndag har GAIS hemmapremiär i Superettan. Det fina (och ibland tråkiga) är att det går inte att hata lag i Superettan. Det finns liksom inga starka känslor att uppbåda för giffarna, Värnamo eller Sirius. Med lite ansträngning kan jag möjligtvis muttra åt den gamla antagonisten Ljungskile. Men på söndag är det GIF Sundsvall och det vore ju fantastiskt fint om alla bara kunde hålla sig lite i skinnet, göra ett fint och rökfritt tifo och sen sjunga tills rösten tar slut. Det är då vi är som bäst. Avslutnignsvis en känga till alla de som en gång fick mig att bli gaisare men som nu inte gör mig sällskap. Jag får gå i min ensamhet, dock värmd av grönsvart halsduk.

Anna Claar Johansson har hittat rätt i gymmet

Anna Claar Johansson lever och andas träning. Du som läst fler inlägg i bloggen vet att jag älskar de som brinner för något, och jag har nog sällan sett någon kämpa så mycket som den här tjejen. Hon är min vän, men hon har också sett till att jag börjat träna bättre och hårdare, sedan hon själv började utbilda sig till personlig tränare. Parallellt har hon jobbat och dessutom skött sin egen träning som tar upp mer tid per vecka än de flesta lägger på en månad i gymmet.

Tänk hur häftigt det är att hitta rätt. Att gå genom livet och dess skiftningar med jobb, relationer och allt runtomkring, men en dag känna att nu, nu är det rätt. Att få hitta den väg som man vet att man är menad att ta. Det är något avundsvärt och Annas insikt kommer att komma fler till godo, den som anlitar henne får en tuff tränare som dessutom ser människor, och tycker om dem!

När en är klar får man börja med nästa

Eftersom jag redan lever mig in i författardrömmen fullt ut så ska jag snart gå in i en ny fas. Jag ser två möjliga scenarion; det ena (mest troligt) är att åtta av åtta förlag hör av sig med ett nej tack, det andra är att någon här av sig och faktiskt vill ge ut min roman.

I det första fallet gäller det att inte låta sig nedslås utan ge sig i kast med en ny historia som kan bli bättre. I det andra fallet förutsätter jag att jag vi utgivning kommer bombarderas av frågan "när kommer nästa bok". Så oavsett vilken väg jag ska vandra så måste jag börja skriva på nästa manus.

Och börjat har jag, lite trevande stycken och utkast till en story. Men från och med efter påsk ska det vara disciplinerat, då är det ett nytt ettårsprojekt. Skulle det visa sig att jag inte har fått ett nytt jobb då så får jag sätta upp ett högre tempo, annars ett mer modest helgskrivande. Men ett nytt manus, det ska det bli. Och jag är dessutom fruktansvärt taggad på att få komma igång med det!

Dagar av ingenting

Gårdags blogginlägg resulterade i så många fina kommentarer på Facebook, det värmer. Och det behöver jag idag när jag faktiskt bara lämnat hemmet för en vända till Lidl och en till gymmet. Nu är det ju inte så hemskt, de flesta dagar har jag bokat möten och luncher med vänner, kontakter och potentiella arbetsgivare men jag är van vid fullspäckat schema. Livet som arbetslös är minst sagt frustrerande, och ovant. Men jag håller modet uppe med flera parallella spår av möjligheter och att jag har sökt minst en tjänst om dagen som jag verkligen kan tänka mig att ta om erbjudandet gavs. Jobb som marknadsförare, kommunikationsstrateg, copywriter, produktionsledare, marknadskoordinator och saker däremellan.

Och så passar jag på att catcha upp på det alla andra redan sett, nämligen Game of Thrones. Jag lovade en vän att ge det en chans, att se fyra avsnitt. Nu har jag sett 5 på två dagar. Eventuellt kanske jag måste se ett par till redan ikväll...

Jag har skrivit en roman

Den 2/4 2013 skrev jag ett meddelande till min vän Jessica Johansson:

Hej! Hoppas du hade en fin födelsedag och påsk! Jag kom på en sak, /..../ kan du bok-coacha mig?
Kortfattat så är det såhär: jag kan skriva bra, jag har påbörjat en historia, men jag har svårt att få in känslan av hur det ska hålla till en hel bok, och framför allt, disciplinen att sätta mig på rumpan och skriva kontinuerligt.
Jag är fruktansvärt imponerad av att du snart ger ut en roman och vet att din input skulle vara otroligt värdefull, även om vi bara gör det på en enklare nivå (så vi båda mäktar med). Vad tror du?

Och efter lite bollande gick startskottet tio dagar senare. Jag gav mig själv 1 år att skriva min första roman. Nu sitter jag här, och med en veckas marginal har jag klarat min deadline. På bilden är de 5 kuvert innehållandes manus och följebrev som ska skickas till de förlag jag hoppas ska vara intresserade av att ge ut den.

Ballt, eller hur? Men det är nu det riktigt häftiga kommer. Jag är så fruktansvärt stolt över mig själv. Och nöjd! Jag har oerhört svårt med att vara nöjd med det jag själv åstadkommer, och även om jag så in i märgen hoppas på och vill bli utgiven så är jag redan nu jättenöjd. För det här har jag bara gjort för min egen skull. Jag har haft stor hjälp på vägen av Jessicas tips, råd och glada tillrop, stöd från min finaste som upplåtit sitt köksbord till mitt knapprande och tidvis sura miner på helgmorgnar. Men jag gjorde det, och det känns så fruktansvärt bra!

20 år senare

Min bror är 12 år yngre än jag. Jag har bytt blöjor, uppfostrat, bråkat, passat, kramat. Nu är min lilla, lilla lillebror alldeles vuxen och anställd vid Trängregementet i Skövde. Han kliver upp klockan 6, bäddar, putsar kängor, övar, springer, lär sig och går sedan till gymmet. Han berättar om en plats där de lär sig respekt, effektivitet och kamratskap. Och jag är så inihelvete stolt över den lilla ungen som plötsligt rakat iväg i höjden, sådär decimetern längre än mig, som glider in i stan på besök och plötsligt är alldeles, alldeles...vuxen.

Ge mig ditt Paris!

Om mindre än 2 veckor åker jag och min mor på långweekend till Paris. Det enda vi vet är att vi ska bo på ett hotell i Montmartre och att vi ska se Svansjön med Bolsjoj-baletten som råkar gästspela just då.

Men nu behöver jag din hjälp. Bomba kommentarsfältet med platser att se, saker att göra, mat att äta och inte minst var vi ska dricka champagne. Ok, go!

Ja-sägarnas delade glädje

Få saker stör mig så mycket som ja-sägare. Okritska röster som jublar ut sin glädje över det ena och det andra som postas i sociala medier utan att skänka minsta tanke till vad det faktiskt är de beskådar. Eller läser. Vissa uppmanar till och med till att "känna och dela". Vad sägs om tänk, reflektera och eventuellt dela? Jag har argumenterat mot de som säger att vi lägger fram en filtrerad fin yta i sociala medier, jag har hävdat att den delade glädjen är dubbel glädje. Men det oroar mig hur vuxna människor verkar sakna förmågan att stanna upp och tänka "det där verkar bra, men vad är det egentligen"?

Den senaste diskussionen är inte utredd än. En bild med över 100 likes och jag är den enda som har ifrågasatt. Det finns fortfarande en liten möjlighet att jag blir motbevisad i min skepsis, men även om jag har rätt kommer ingen att bry sig. 100 facebookare har redan gått vidare i jakten på nya härligheter att höja till skyarna.

Barnen i Bukarests tunnelbana

Det här är banne mig ingen pepp inför fredagen. Men det är en oerhört naken dokumentär som skildrar de barn som lever i Bukarests tunnelbana. Ceaușescu ville öka den arbetsföra befolkningen och förbjöd preventivmedel och aborter, resultatet blev tusentals oönskade barn på barnhem, eller på gatan. Se den.

I Myrorna-sortimentet kan ingen höra dig skrika

Jag slutar aldrig att fascineras över mediaspiralen. Hur något är hot topic i flera dagar men sedan blir trumfat av något nytt och sedan försvinner långt ner i sajthierarkin, långt bort från klickjakten.

Vi har till exempel redan lämnat det försvunna malaysiska planet, Rysslands annektering av Krim är överstökad, just nu är fotbollsvåldet det viktigaste vi har att tala om och sisådär i övermorgon bör det vara något nytt som är på tapeten.

Nä, journalistik är inte objektivt, journalistik är något som bedrivs på marknadsmässiga premisser. Ett nytt plagg på H&M kan vara det snyggaste jag sett, när det landat på REA-hängaren är jag knappt intresserad, och i Myrorna-sortimentet kan ingen höra dig skrika.