Team America har många ansikten men inget förstånd

I ena stunden står president Obama och hyllar det tal Martin Luther King höll för igår 50 år sedan. Världen tittar storögt på medan den till synes rakryggade Obama erkänner att det finns mycket kvar för USA att göra för sina medborgare, när många lever i fattigdom, arbetslöshet och allmän misär. Jotack. I andra stunden hävdar han att det minsann är dags för USA att gå in med stridstrupper i Syrien (trots att Syrien inte begått något angrepp mot USA) innan FN hunnit göra sin utredning om kemiska vapen (för det tycker USA nu är för sent) och finansiera detta med miljarder som varenda kotte kan räkna ut skulle behövas mycket bättre i skolor där man måste ha metalldetektor eller i städer som fullständigt övergivits av staten.

USA:s president pissar på sitt eget folk samtidigt som han försöker upprätthålla bilden av att landet är rättvisans förkämpe i världen, och under borden delar man upp sedelbuntarna och gör upp om var freden ska få råda för närvarande och vilka som kan offras. Media har fullt upp med att visa en version där det handlar om en regering och dess motståndare i ett land långt borta från all civilisation (typ Sverige eller USA) utan att mata in parametrarna Iran, Kina eller Ryssland. Och "rebell" är liksom det finaste man kan vara.

Meanwhile in gamla Svedala står ett gäng ängsliga politiker med tillhörande rövslickande journalister och trampar oroligt för tänk om det blir krig i Syrien. Då måste Obama ställa in sitt Sverigebesök!

Och som grädde på moset skulle jag vilja höra en indignerad radiorapport från Cecilia Uddén, lämpligtvis placerad på ett torg i Damascus, som under dramatiska åthävor intervjuar barn på gatan om hur det känns att stå mitt i händelsernas centrum.

Ni kallar det nyheter, jag kallar det PR

Jag jobbar själv en hel del med PR och ibland är det svårt att inte bli imponerad av hur lätt det är att få svensk mainstream-media att lyssna och lyda på det mest väldresserade sätt. De senaste veckorna har det förekommit en del löjligt tydliga exempel på hur enkelt det är att styra vad som exponeras, och hur, för att skapa opinion totalt befriad från källkritik och ifrågasättande.

Den synnerligen medelmåttiga höjdhopperskan Emma Green Tregaro såg till att folk inte glömmer hennes namn trots uteblivna tävlingsresultat, genom att låtsasagera mot Rysslands förbud mot ”lockelser, positiva åsikter och kommentarer som främjar icke-traditionella sexuella relationer och familjeförhållanden, riktade till minderåriga” med regnbågsfärgade naglar istället för att bojkotta tävlingen som ställningstagande. Vän av ordning protesterar nu förstås och tycker att det är väl bättre att göra någonting än ingenting. Helt sant, problemet är att hon gör något väldigt litet, koketterar med det som om det vore något stort, och dessutom själv vinner mer på det än någon förtryckt rysk tonårsflata.

Foujan "poliser är stinkande apor" Rouzbeh fick fritt fram i morgonsofforna med sitt plötsliga påhitt "hijabuppropet" där kvinnor oavsett tro uppmanades ta på sig slöja i sympati med kvinnor som trakasseras på grund  av att de bär någon typ av slöja. Jag säger det igen, statliga som kommersiella kanaler tyckte det var en skitbra idé att stötta ett av de mest patriarkala systemen i världen, som utgår ifrån att kvinnan lockar mannen till undergång om hon inte skyler sig (gäller även barn). Hela jippot baserades dessutom på en rapporterad misshandel av en slöjbeklädd kvinna. Ännu finns inga bevis i historien, däremot vittnesutsago om att det handlade om hustrumisshandel. Nåväl, åka PR-karusell och äta politisk-agenda karamell kan vi göra ändå.

Och i Egypten är det svårt att skilja på antagonist och protagonist, jobbigt för svensk media när inte ett plus ett blir två. I allmänhet diggar man ju "rebeller" snarare än sittande regering men om rebellerna i sin tur diggar Muslimska Brödraskapet då är det ju lite lurigt att hålla dem om ryggen. Men kolla, nu skjuter man på dem, då måste det vara synd om dem! Skönt, saken utredd. Eller?

Jag mår lite illa och tröstar mig med att när jag vill få ut budskap så är det mer harmlösa saker, inte sådant som drar Sverige längre och längre ner i det svarta hålet.

Journalisterna och deras så kallade uppdrag.

Det vrider sig alltid lite i bröstet när jag ska skriva om media. Som liten var jag övertygad om att journalist var drömyrket, rapportera från spännande händelser och skriva viktiga reportage. Min farmor frågar fortfarande ibland om jag inte ska gå journalisthögskolan, men idag är det nog det sista jag skulle kunna tänka mig i utbildningsväg. För jag hatar hur journalisterna har blivit självutnämnda hjältar, viktigpettrar, tyckare och sanktionerade sagoberättare på prime time.
Snart börjar Bolibompa, men först lite hittepå för vuxna, här är Aktuellt.



Jag lyssnade på P3 dokumentär om mordet på Sara Westin i Härnösand 1989. Reportern som ska göra Sveriges Radios inslag om händelsen där och då säger i dokumentären att "Sveriges Radio har ett ansvar att hantera den här frågan så att man inte spär på de främlingsfientliga strömningarna...". Oh really? Jag trodde nämligen de skulle berätta sakligt och objektivt om händelseförlopp, men vad vet jag?

DN:s Hanne Kjöller ringde en söndag till vakthavande befäl och krävde information om huruvida det stämde att cannabisanvändningen ökat dramatiskt på Södermalm? När hon ombads vänta till måndagen på grund av att ingen med den typen av information fanns på plats blev Kjöller upprörd eftersom hon skulle ju skriva nu, och citat "...har ett uppdrag gentemot allmänheten.". På något sätt tror jag allmänhetens intresse i den här frågan kunde vänta både en och flera dagar.

Dessutom sitter nog alldeles för många och väntar på årets sista sommarpratare, den närmast ikoniserade duon Schibbye & Persson som ska redogöra för exakt hur skitjobbigt det var att eftersom de mot all offentlig inrådan åkte till ett hyfsat farligt land och sedan hängde lite med terrorister, tvingades att sitta i fängelse. Allmänheten glömmer så snabbt omständigheterna när övergivna fruar gråter ut och skäggiga män återvänder hem. Jag förmodar att vi kan dela ut Augustpriset redan nu för den ännu ej skrivna boken.

Och bara som en liten blänkare, apropå källkritiken.

Nöj dig inte med det färdigpackad information

Att konsumera information på samma sätt som mat. Att istället för att läsa innehållsförteckningen och granska mängden av kemiska tillsatser i förhållande till faktisk råvara, istället köpa det som redan är tillagat, kryddat, paketerat och prissatt. Så verkar många ta in kunskap, eller okunskap, om världen och dess förhållanden. Jag tänker fortsättningsvis skriva "ni" för jag anser mig inte längre vara en del av den majoritet som okritiskt sväljer det som serveras, även om jag självklart har många sanningar kvar att upptäcka.



Ni låter de stora mediehusen formulera en terminologi för varje händelse, som snabbt blir allmängiltig. När det ska rapporteras om krig, politiska stridigheter och maktkamper får ni hela storyn uppritad för er; protagonisten, antagonisten, upptakten, konflikten och vad som bör bli utfallet. Och i er iver att vara allmänbildade, omvärldsanalyserande, och inte minst fulla av åsikter som faller i god jord i de flesta kallprat på fester och i fikarum, så tar ni dessa finmalda och formstöpta historier för sanning.

Det skrämmer mig hur närsynta ni är. Att ni inte orkar kisa för att läsa mellan raderna och se djupare i havet av ord. Borra er ända ner till botten för att se oljan, sträcka ut handen och fånga dollarsedlarna som fladdrar över gränserna, blunda och spetsa öronen för att höra knastret i avlyssnade nät. Mediekanalerna behöver portionera ut lättsmälta nyheter för att behålla läsare, tittare och lyssnare, just för att ni är så okritiska. I den onda cirkeln måste ni ställa er upp och kräva mer av journalistiken för att få veta sanningar. Och våga titta utanför DN eller SvD (och jag hoppas att ni inte ens bevärdigar Aftonhoran med ett besök), titta utanför landets gränser. Ja tro det eller ej, Sverige är inte världens nav.

Tänk om diskussionerna kunde kretsa kring varför USA behöver motivera 100 miljarder i månaden till att beväpna "rebeller" i Syrien när deras eget land ruttnar bort i fattigdom, varför människor som Snowden är viktigare än världens alla Pride-parader, och hur majsstärkelsemaffian sakta men säkert sätter sina sockersöta klor i hela världens befolkning. Så på med glasögonen, det är dags att granska innehållsförteckningar inte bara på förpackningar, utan på allt som kallas "nyheter".