Tillgång och efterfrågan kan inte alltid styra

Det gläder mig att läsa om Nordic Choice Hotels beslut att sluta visa porr. För många år sedan jobbade jag inom en annan svensk hotellkedja med hög premium-profil. Under min tid där hade jag många gånger kontakt med ledningen och upplevde dem som lyhörda och ödmjuka. Men när jag skrev ett välformulerat brev med förslag att ta bort porren från hotellet, material jag tyckte rimmade illa med den familjevänliga attityden och modernt lyxiga känslan. Men där stötte jag på patrull. Porren var något som var efterfrågat och eftersom det var en betaltjänst ansåg man att ingen som inte var intresserad exponerades för den. Mina argument om principfrågan stod obesvarade.

Jag är övertygad om att porren genererade en hel del intäkt även för Nordic Choice, men de vågar ändå stå för att de tycker dett det står för någon som inte är i linje med deras värderingar. Snyggt.

Sälj sport med hjärnan, inte bara hjärtat

Jag är fotbollssupporter, men jag är också affärskvinna. Till att börja med, ja jag kommer utgå ifrån GAIS i det här inlägget, men jag vet att problemet jag vill gå in på är generellt i fotbollsklubbar och kanske i svensk idrott överlag. Det handlar om ekonomi, ledarskap, och synen på hur verksamhet ska drivas.

Fotbollsklubbar är företag, så mycket kan vi fastslå. Man har anställda (spelare, tränare, administratörer och ledare m.fl.), det finns utgifter (spelarköp, löner, arenor, resor, utrustning m.m.) och det finns intäkter (biljettförsäljning, merchandise, reklam). Så ser i princip alla företag ut. Ändå verkar idrotten ha en syn på sin verksamhet som lite speciell.
Kan ni se framför er att ett medelstort svenskt företag går till sina kunder och frågar om de inte kan sticka till dem en extra slant eftersom bokslutet inte går ihop? Nä, trodde väl inte det. Ändå går det och skramlas med hinken på matcher, och sätts upp konton dit vi lojala supportrar kan skänka våra surt förvärvade slantar i hopp om att det ska räcka till att betala en tränare som kan få upp laget i Allsvenskan igen. Galet.

Och så var det det här med reklam och sponsring. Efter att i 3 år arbetat med att sälja sponsorskap har jag dels mötts av frågan "hur gör du, jag tycker det är så svårt att tigga pengar" varpå jag svarat "jag tigger inte, jag säljer ett något med ett värde". Dels har jag sett hur många som försöker sälja skit och inget för dyra pengar. "Du får din logotyp på matchprogrammet", fuck that! Det här är 2013, alla håller hårt i sin budget och den som vill ha samarbeten måste leverera innovativa sätt att uppmärksamma de som vill alliera sig med klubben. What's in it for me är den allra viktigaste frågan för en säljare att besvara idag och det räcker inte med att säga en siffra på upplagan, nu mäter vi engagemang.

Sen det här tjatet om låga publiksiffror. Det finns unikum, som smålag i division 2 med oproportionerligt stor supporterskara och storklubbar som av tradition och ohejdad vana får storpublik till varje match. Alla andra måste kämpa. Återigen, what's in it for me? Vi går dit för att vi i själ och hjärta tror och hoppas att just idag kommer det gå bra, vi är med tills domaren blåser efter alldeles för många skakiga tilläggsminuter. Men ju mindre vi får tillbaka i form av starkt spel, kämparglöd och då och då ett fint mål, desto svårare blir det att motivera det där besöket som ändå kostar två öl. Så kära medsupportrar, peppa varandra att dyka upp, men skäll inte. Både ni och klubben ska bara påminna oss om varför vi målar våra hjärtan i emblemets färger.

Västtrafik fattar verkligen inte PR

I natt var det mycket folk i omlopp i kollektivtrafiken. Göteborg är en stad som drar till sig många sommarturister och just denna lördagkväll bjöd på Summerburst på Ullevi samt Håkan Hellström på Slottskogssvallen. Det är en sådan kväll som staden Göteborg ska hålla högt för just då reser det till fantastiskt mycket folk från både närförort och resten av Sverige.

Jag råkade av en händelse kliva på en spårvagn på Järntorget som var sprängfylld med folk som var på väg från Slottsskogsvallen. Stämningen var på topp, folk sjöng och var glada. När spårvagnen passerat centralstationen på väg mot Östra Sjukhuset så kommer de, biljettkontrollanterna. De som känner mig vet att jag inte alls är den som förespråkar gratis kollektivtrafik (och inte plankning heller såklart) men att ha ha kontrollanter ute en kväll som denna anser jag vara ren sadism och aktivt motarbetande mot stadens rykte som gästvänlig. Många ungdomar och utsocknes som naturligtvis var (fullt berättigat) osäkra på hur de skulle stämpla med sina för tillfället inköpta kort, och många såklart lite berusade. Hade det här inte varit det perfekta tillfället för Västtrafik att gå ut och säga "I natt åker alla gratis, vi vill att alla besökare kommer hem tryggt."? Men nej, istället ska det sista intrycket bli panikslaget fipplande vid de oförståeliga automaterna och sex stycken svartklädda personer som stövlar runt med myndig min och och blipp-verktyg för att om möjligt få skicka ut någon i natten med 1200 kronor i böter och ett missnöjt minne av en kväll som skulle bli den bästa.