Jag kan hamna i en sinnesstämning som liknar en svårt deprimerad, lever jag verkligen mitt liv som jag borde, gör jag det jag vill göra, har jag de människor i mitt liv som ger mig energi istället för att ta? Egentligen helt okej frågor att ställa sig själv, men ibland hamnar jag också lite i den här "ät upp din mat, tänk på barnen som svälter i Afrika". Egentligen har jag det ju ganska bra. jag har en fin liten lägenhet i ett trevligt område som jag har råd att betala för varje månad. Mina familjemedlemmar bryr sig om mig, vill mitt bästa och står mig nära trots det geografiska avståndet. Jag har en vän som jag kan ringa i alla lägen och som ringer mig minst en gång om dagen och frågar hur jag mår. Så hur mår jag?
Bra, om jag inte ifrågasätter allt så jäkla mycket. Jag är så gott som frisk, hyggligt intelligent, skrattar rätt ofta, har ett jobb där jag blir uppskattad och känner att jag gör nytta, fördriver min tid med fritidsintressen och tror på att jag kommer få uppleva många saker i livet. Men ändå hakar jag upp mig på saker som skulle kunna hända, som jag önskar var på ett annat sätt, eller spöken från förr. Och så är det nattsvart.
Jag är tacksam innerst inne, jag lever faktiskt i nuet och försöker påverka min omgivning att göra likadant. För om det är bra nu, varför ska jag oroa mig för vad som kan inträffa i morgon? Det måste väl vara slöseri med energi. Slöseri med liv. Och vem är jag att slösa bort liv, jag menar, tänk på barnen i Afrika.
Igenkänning på det. Jag tänker att det där krypande obehaget betyder att man inte är liknöjd, däst och mätt. Utan hungrig, sökande och alert. Och det gör förhoppningsvis att man tar några extra steg utanför komfortzonen.
SvaraRaderaMänniskan är, som du skriver Szofia, inte så enkel som att "ju mer av det goda desto bättre".
SvaraRaderaVi behöver också ge oss tid för vila, eftertanke, bearbeta det som händer.
Med tiden kommer en molande oro, och man kan inte lösa detta genom bortförklaringar om hur bra man har det, eller att putsa sin fasad ännu mer. Det är ju inte i det yttre som roten till det dåliga ligger utan inom en.
Jag hoppas att fler ska ta sina inre signaler på allvar, och ge sig själva en paus då och då. Alltför ofta är det något vi pressar undan, för att hinna med allt annat.