Men parallellt är jag så oroad över allt vi sväljer som sanningar. Förutsatt att det är ett etablerat och av pk-tyckeriet erkänt media som rapporterar så är det verklighet. Och då räcker det inte att Feber blinkar med varningslamporna för videos med avklädda damer och mordiska djur, utan vi måste använda hela Hollywood-fantasin och se vad som passar alldeles för bra in i samhällets och politikens storyline och plot.
Tänk på tio av dina favoritfilmer som involverar någon form av politik. Ja, vi räknar krig, presidentval, miljökatastrofer, teknik som går överstyr och så vidare. Jämför med din nyhetsförmedlare of choice, och se så många likheter som finns. "Jamen de som gör filmerna inspireras väl av det som händer i världen." tänker du kanske nu och hytter med näven åt skärmen. Men tänk om det är någon som iscensätter hälften av det du ser, för att distrahera dig från den andra halvan. När du ser något, så missar du alltid något annat, och det kommer vara någons vinst och en annans förlust.
Det kan tyckas banalt men jag tror att Wag the dog är det närmaste vi kommit att se sanningen i vitögat. Men å andra sidan, medan vi låter oss underhållas pågår något mycket mindre storbildsvänligt långt under den putsade ytan. Så vem är det egentligen som förser vem med vapen och vem vill de ska vinna? Har kärnkraftsreaktorn muterat någon bläckfisk och dog Hitler verkligen i en bunker?
