Fråga dig själv och tänk efter ordentligt, vad har du för extra fina minnen av julen? Jag är beredd att sätta en icke-sms-lånad peng på att det inte handlar om att du fick en svindyr julklapp.
Jag kan ha fel (så, då har jag friskrivit mig) men är det inte oftast så att det som fastnar i minnet är den gången du fick sitta uppe sent och spela kort med morfar, det år då både mammas och pappas släkt var samlad, eller en tidig morgon då du tassade ut till granen för att i det mjukt gul ljuset från granen titta på sista avsnittet av julkalendern?
Men ändå tycks folk år efter år både uppleva ångest på grund av att de inte har råd att köpa allehanda lyxpresenter till sina barn. En fyraåring "behöver" en iPad, en treåring borde få en docka för fyrsiffrigt belopp. Och ju mer de får desto mer kräver de förstås nästa gång.
Ibland önskar jag att vi alla kunde repetera högt för oss själva, "jag är vuxen, jag bestämmer själv". För det är ett intensivt skyllande på samhället och människorna runtom när julhetsen kommer på tal. "Alla andra" ger ju barn dyra saker, mitt barn kommer bli ledset och mobbat om inte han/hon får lika dyra saker som de andra. Tillåt mig knacka er på huvudet och upplysa om att det är helt okej att säga "nej, bara för att alla andra har tappat förståndet behöver inte du göra det också".
Utan att bli alldeles för det-var-bättre-förr så måste jag ändå påminna om att tomten bor inte på NK, barn tycker om att göra saker tillsammans, det är fett ovärt att belåna sig för att köpa julklappar och när Svensk Handel rapporterar om att i år blir det återigen rekord för julhandeln så är det i allra högsta grad en självuppfyllande profetia.
