Jag kan hamna i en sinnesstämning som liknar en svårt deprimerad, lever jag verkligen mitt liv som jag borde, gör jag det jag vill göra, har jag de människor i mitt liv som ger mig energi istället för att ta? Egentligen helt okej frågor att ställa sig själv, men ibland hamnar jag också lite i den här "ät upp din mat, tänk på barnen som svälter i Afrika". Egentligen har jag det ju ganska bra. jag har en fin liten lägenhet i ett trevligt område som jag har råd att betala för varje månad. Mina familjemedlemmar bryr sig om mig, vill mitt bästa och står mig nära trots det geografiska avståndet. Jag har en vän som jag kan ringa i alla lägen och som ringer mig minst en gång om dagen och frågar hur jag mår. Så hur mår jag?
Bra, om jag inte ifrågasätter allt så jäkla mycket. Jag är så gott som frisk, hyggligt intelligent, skrattar rätt ofta, har ett jobb där jag blir uppskattad och känner att jag gör nytta, fördriver min tid med fritidsintressen och tror på att jag kommer få uppleva många saker i livet. Men ändå hakar jag upp mig på saker som skulle kunna hända, som jag önskar var på ett annat sätt, eller spöken från förr. Och så är det nattsvart.
Jag är tacksam innerst inne, jag lever faktiskt i nuet och försöker påverka min omgivning att göra likadant. För om det är bra nu, varför ska jag oroa mig för vad som kan inträffa i morgon? Det måste väl vara slöseri med energi. Slöseri med liv. Och vem är jag att slösa bort liv, jag menar, tänk på barnen i Afrika.
